Skiter Göteborg i sina gymnasieskolor?

Göteborgs utbildningsförvaltning och utbildningsnämnd skiter i sina skolors förutsättningar och hur det går för de cirka 8000 elever som går de centrala kommunala gymnasieskolorna. På annat sätt går det faktiskt inte att tolka det tjänsteutlåtande som ligger till grund för beslut om fortsatt distansundervisning. Ett beslut som ska fattas på tisdag.

Beslutet handlar om att gå Västtrafik till mötes. Västtrafik vill inte att gymnasieungdomar ska resa med dem eftersom de är rädda för trängsel på sina fordon och de är rädda att inte kunna lösa folkhälsomyndighetens rekommendationer. De är rädda att förlora intäkter men gymnasieelevernas biljetter är redan betalda. Då blir det bra om det är de som inte åker. Förvaltningsledningen skriver mycket i sitt tjänsteutlåtande om hur bra det blivit på bussarna nu när eleverna inte åker med dem i samma utsträckning. I en bilaga skriver Västtrafik likadant.

Dock glömmer de att skriva att så många som 80% av de 8000 eleverna, som en direkt följd av att undervisningen är delvis på distans, inte har fungerade scheman. De glömmer att lyfta upp de nationella undersökningar som gjorts som larmar om hur elevernas ojämlika hemförhållanden slår hårt mot elevernas förutsättningar att lyckas med distansstudier. De undanhåller elevernas dåliga mående, frustrationen och de många långa timmarna framför datorn. De skriver inte om de sjunkande kunskaperna.

Tjänsteutlåtandet bortser helt ifrån den övertid lärare och rektorer lägger ner för att få detta att fungera. Egentligen kan förvaltningsledningen inte se några negativa konsekvenser alls. Ingen risk för utbildningsskuld, avhoppade elever eller slutkörd personal. Ingen bristande teknik eller försämrade lektioner. Allt på skolorna är frid och fröjd det är bara Västtrafik som har bekymmer och då måste skolorna faktiskt hjälpa till.

Man skulle kunna tro att rektorer och lärare gett den bilden. Att skolorna liksom är nöjda med situationen, att vi inte ser problemen, men sanningen är den att vi inte ens fått frågan. Mina rektorer och kollegor skiter dock inte i eleverna. Vi har tillsammans gjort allt som står i vår makt för att hålla utbildningsskulden nere och få så många elever som bara är möjligt att ta studenten på utsatt tid. Därför har vi också larmat i april och i maj, i juni och augusti. Ja nu senast larmande vi i september.

Vi har sagt att det inte går ihop. Att det blir ett orimligt högt pris för eleverna att betala. I bästa fall betalar de med 25% av sin utbildning som helt enkelt uteblir i värsta fall blir det betydligt mer. Det är svårt att få det att gå ihop ändå alldeles utan att ta hänsyn till Västtrafik, har vi sagt. Vi på skolorna måste ju också klara folkhälsomyndighetens rekommendationer i klassrum, matsal och korridorer. Att då få skoldagen krymt, undervisningen stympad i procentsatser samtidigt som inget får tas bort eller göras om gör uppdraget omöjligt, har vi påpekat.

Vi har vädjat om helhetslösningar, vi har gett förslag. Vi har ringt, vi har haft möten och vi har skrivit mejl. Men det är som om vi inte finns. I tjänsteutlåtandet finns inte ett spår av våra varningar och rop. Faktum är att ord som skola, utbildning, och elever fått ge vika för kollektivtrafik och bussar.

På tisdag fattas beslutet. Av allt att döma blir det i linje med tjänsteutlåtandet och då kommer vi ha kaos ända fram till jul. Jag vet inte hur jag ska komma över det sveket.

Pandemin gör vår förödande syn på skola tydlig.

Igår skrev Expressens kulturchef om Utbildningsradions nya serie ”Skrivglappet” som handlar om hur unga skriver allt sämre. Karin Olsson skräder inte orden och målar upp en katastrofal bild av vad svensk skola är.

Samtidigt verkar inte någon förstå kopplingen mellan det URs program tar upp och hur vi som samhälle faktiskt behandlar och ser på vårt skolsystem. Aldrig tidigare har det dock varit tydligare än nu under rådande pandemi hur styvmoderligt och märkligt vårt land ser på en av samhällets viktigaste grundpelare.

När Anders Tegnell i våras stod och försvarade att svensk skola inte skulle stänga i våras, handlade det inte om att värna elevernas utbildning, utan istället lyfte han fram behovet av barnomsorg så att föräldrar kunde jobba. Skolan blev i ett svep reducerad till en förvaringsplats där föräldrar dumpar sina barn snarare än en plats där det ges livs- och samhällsavgörande utbildning.

När gymnasieeleverna i våras hänvisades till distansundervisning dröjde det inte ens två veckor innan Skolverkets generaldirektör gick ut och pratade om en pedagogisk revolution och undervisningen på distans förväntades ”gå lika bra” som vanlig undervisning trots att ingen egentligen brytt sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till. Det har inte blivit någon diskussion likt den i Frankrike om att distansundervisningen, så som den i detta nödläge kan utformas, aldrig ens kan jämföras med elevernas ordinarie undervisningskvalité. Ingenstans på en högre samhällsnivå eller på ledarplats i våra tidningar diskuteras hur vi ska kompensera för den utbildningsskuld som pandemin helt självklart orsakar. Vi förstår helt enkelt inte kopplingen mellan förutsättningar, kvalitet och resultat.

Skolan förväntas bara leverera med tiden som måttstock. Varje år ska ge en viss typ av kunskap alldeles oavsett hur detta år sett ut. Och om skolan inte levererar så skyller vi på att skolan är dålig, lärarutbildningen är kass och lärarna saknar auktoritet, kunskap och ledarskapsförmåga. Inte för en sekund reflekterar vi som samhälle över under vilka förutsättningar skolan har att leverera. Inte för ett ögonblick behöver de som ger förutsättningarna ta ansvar. Inte en enda reporter ställer någonsin någon huvudman till svars. Istället kan varenda huvudman delegera så långt ner i organisationen att det tillslut blir upp till varje lärare att hantera.

Nu i höst när det står klart att Covid inte alls kommer ge med sig, står gymnasierna inför ett läsår där de inte bara förväntas lösa trängseln i sina egna, ofta sedan länge tämligen trånga lokaler, utan de förväntas dessutom med hjälp av distansundervisning fixa trängseln i kollektivtrafiken. Till och med själva förordningen som gör det möjligt för skolan att undervisa på distans är skriven så att det enbart kan göras om det behövs för att minska trängseln i just kollektivtrafiken. Inte för att säkra elevernas utbildning.

Göteborgs utbildningsnämnd har nu med stöd av förordningen och ivrigt påhejade av resten av Sverige beslutat om delvis distansundervisning och ger Göteborgs gymnasier nåt slags omöjligt pussel att lägga vars enda lösning är att varje enskild lärare får ta på sitt ansvar att ge eleverna enkla icke lärarledda uppgifter att klara på cirka 50% av sina lektioner. Detta eftersom ingen vill ta de jobbiga besluten om förutsättningar på huvudmannanivå. Istället sätter man förväntningen att skolorna i kommunen ska fortsätta att samarbeta kring och ge exakt samma tillgång till, till exempel språkundervisning och olika individuella kursval. Allt ska fungera som vanligt alla ska få exakt det de vill, trots att det faktiskt inte är fysiskt möjligt under rådande förutsättningar.

Ingen, som inte är lärare, och knappt ens lärarna längre, lyfter på ögonbrynen och ingen verkar fatta att om vi inte begriper att varenda jäkla lektion som våra elever har är viktiga, kommer eleverna att skriva sämre i slutändan. Det är liksom det skola går ut på. Vi beter oss som att elevernas lektioners kvalitet varken gör till eller från, huvudsaken är att det går att säga att vi haft nån slags lektion. Att vi loggat den i nåt system.

Men gnälla på skolan, när eleverna inte skriver så som vi förväntar oss, det gör vi. På ledarplats, i riksdagen och runt våra köksbord. Trots att det faktiskt är allas vårt eget fel. Det är Karin Olssons fel, det är ditt fel men också mitt. Du kommer inte vare sig få se eller skriva på några protestlistor mot samhällets och huvudmännens orimliga förväntningar, du kommer inte gå i några demonstrationståg, eller förorda stödpaket. Du kanske till och med kommer åka kollektivtrafik trots att du kan jobba hemma eller cykla. Ingen kommer höja rösten, slå näven i bordet eller försvara elevernas rätt till vettig skola. För vi fattar inte att hela problemet ligger i förutsättningarna. Vi begriper inte på riktigt att skolan är viktig. Inte bara livsavgörande för eleverna som går i den utan för hela samhällets utveckling. Inte heller begriper vi att exakt ingen egentligen har ett övergripande ansvar för skolan eftersom den faktiskt styrs av marknaden, alltså av dina och mina sammanlagda val.

Slutligen, bara för att bevisa min tes, igår nekade Göteborgs universitet eller åtminstone dess rektor att, i dessa tider, då universitetets lokaler ekar tomma, låna ut en sal eller tio så att vi på gymnasiet kan sprida ut eleverna, minska trängsel både i skolan och i trafiken och på så sätt faktiskt ge gymnasiet förutsättningar att inte äventyra elevernas utbildning mer än pandemin redan gjort så att våra unga i normal takt kan söka in på just GU. Men å andra sidan, GU agerar ju bara exakt så som alla vi andra gör varje dag hela tiden.

Kanske hade svaret från GU varit ett annat om frågan kommit från huvudmannens ledning, men se så fungerar svensk skola, att varje enskild rektor får skrapa med foten själv och då är det lätt att säga nej.

Student inställd!

1994 en kylslagen junidag tog jag studenten. Trots att det gått många år kan jag fortfarande minnas den där dagen vars eufori stegrade timme för timme. Jag minns hur vi fick springa ut provisoriskt från Scandinavium eftersom vår skola byggdes om men det gjorde ingenting för just den dagen, den stunden var jag bara lycklig och lättad. Det var för mig en fin stund på jorden

Nu många år senare kan jag le åt mitt 18 åriga naiva jag som just då kände så stor och enorm glädje, för att bara några dagar senare landa vid en stämpelklocka, sommarjobb och livets verkliga krav. Men att just den där studentceremonin spelade roll för mig kommer jag aldrig kunna förneka.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi har knappast längre några former av övergångsriter som vi gemensamt firar förutom studenten. Det är också därför den vuxit och blivit så stor. Många unga är idag inte döpta, de är inte konfirmerande och många kommer heller inte att gifta sig. Det vet vi.

Vi vet också att övergångsriter är djupt mänskliga. Så länge det funnits människor har det funnits den typen av riter. De finns i alla samhällen och i alla religioner. Vi behöver dem, för att göra avslut och för att kunna påbörja något nytt. Ett studentfirande handlar om så mycket annat än fulla ungdomar på ett flak.

I dag beslutade min förvaltningsdirektör Tomas Berntsson att ställa in alla former av studentfirande för våra elever med hänvisning till folkhälsomyndighetens förbud mot folksamlingar på över 50 personer. Direktören går dock längre i sitt beslut. Vi får inte ens samla eleverna klassvis trots att de då endast är 30 personer. Vi får inte heller planera för ett uppskjutet firande under höstterminen. Inte ens att samla dem i en gemensam avslutnings-videokonferens är tillåtet. Allt är inställt.

Tomas Berntsson har fram tills idag inte på något sätt vare sig beslutat några gemensamma förhållningssätt eller visat sig vara en handlingskraftig klok ledare att luta sig mot i dessa distansundervisningstider. Det enda beslut han tagit som påverkat mitt arbete är beslutet om att vi som skola under inga som helst omständigheter får fira våra elevers studentexamen.

Självklart förstår jag att vi är under extra ordinära omständigheter. Självklart ska vi följa folkhälsomyndighetens rekommendationer. Självklart ska människor inte utsättas för fara. Men Berntssons beslut går faktiskt inte att förstå. Skolverkets general direktör Peter Fredriksson pratade i fredags om vikten av att skolorna i denna kris hittar former för att fira våra våra studenter så att de får ett avslut och kan känna sig stolta över sin prestation. Alla förstår att det det inte kan bli som vanligt men att vi inte får göra nånting. Det blir obegripligt.

Varje dag fylls våra grundskolor med elever. Eleverna på gymnasieskolan tillåts komma in till skolan för att skriva prov. Dessutom kommer de olika huvudmännen fram till olika slutsatser vilket på det hela taget blir som ett lotteri. Du får använda din studentmössa, din nya klänning men din vän på grannskolan får det inte.

Jag önskar att Tomas Berntsson och övriga som varit delaktiga i det här beslutet kom till mina lektioner i veckan och motiverade mina studenter att kämpa den lilla tid vi har kvar tillsammans, nu när de vet att vi inte får fira dem. De som under dessa distansveckor varit mer än fantastiska och som förtjänar sin dag och all uppmärksamhet så mycket mer än många kan förstå.

Människor som tappar bort elevperspektivet i sina beslut om skolan borde inte få arbeta där än mindre bestämma över den. För dig som tog din student för länge sen kan ju frågan kännas som en bagatell i det stora hela. Men det är ju inte dig det här handlar om nu.

För den som sett fram emot och räknat ner till sin studentdag i månader och år kommer troligen inte ett beslut av Tomas Berntsson hindra från att fira ändå. Men ett gemensamt och fint avslut på sin skoltid, om än alternativt, kommer göteborgskommuns elever inte att få.

Det var bättre förr, det var det.

Det var bättre förr, visst var det det. Somrarna var längre och varmare på samma sätt som vintrarna var snörika och vi kunde åka pulka jämt. Människor var mindre stressade, hade färre problem och alla var lyckligare. När jag ser på tiden retrospektivt så ter sig ofta den tid som flytt lite rosaskimrande. Till och med vaknätter med trilskande spädbarn blir ljuvliga med femtonårs perspektiv.

Men en sak vi tror oss veta statiskt är ju att skolan var bättre förr. Eller är det faktiskt det vi vet? Jag minns att jag frågade Christian Lundahl, som är professor på institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap på Örebro universitet, en gång på twitter om det finns någon studie som kan visa att en 15 åring kunde mer 1986 än vad en femtonåring kan 2016 och hur man isåfall mäter det. Det visade sig att det visst fanns en sådan studie från IFAU som försökt att ta reda på detta, men den fick mycket kritik av Sveriges ledande psykometriker Jan Eric Gustafsson. Även Christian Lundahl sa sig vara skeptisk till rapporten och hade svårt att se värdet av den, och jag är beredd att hålla med. Hur kritisk jag än är till att skolan gjordes till en marknad och andra påhitt som de hade där i början av nittiotalet fann dåtidens människor goda skäl till reformerna och framförallt var det stor uppslutning bakom dem. Inget säger att det skulle ha blivit bättre om vi inte hade genomfört dessa reformer. Då var vi överens om att reformerna var bra nu är vi tämligen överens om att saker vi gjorde då inte blev så bra, och behöver göras om utifrån hur det ser ut idag. Men att ta tillbaka dåtidens skola som den var då blir ju liksom ett hopplöst projekt och vi kan inte på något sätt mäta att den genomsnittliga femtonåringen kan mindre idag än den kunde för tjugo år sedan. Det är för många variabler som spelar in.

Men i våra minnen var skolan bättre förr. Att det regnade på rasten, att man fick röka i rökrutan och de auktoritära skrämmande lärarna har blivit minnen som vi förträngt och vi minns istället hur solen sken på den snälla fröken Birgitta som alltid hade tid för oss. Vi har glömt att fritids-verksamheten inte var utbyggd och att vi allesammans var nyckelbarn som var hemma själva och väntade på mamma och pappa, precis som Alfons i  de populära barnböckerna. Vi har glömt att pojkarna fick tafsa, att mobbarna fick mobba och att de som sa ifrån fick skylla sig själva.

Det var inte bättre förr men det betyder ju inte att det är bra nu. Nu har vi vår tids problem att ta hand om. Dagens skola måste kompensera bättre för människors olika förutsättningar, bli mer likvärdig och klokt ta sig an en okänd framtid som nalkas allt fortare.  Skolan ska utvecklas med nutidens utmaningar för ögonen och inte med en nostalgisk blick i det förgångna. För även om vi nostalgiskt kan drömma oss tillbaka till tiden då solen sken hela sommaren, får vi inte glömma bort att den tidens människor också de mindes en svunnen tid som de tyckte var bättre. I skenet av ljusrosa minnen, hur långt bak vi än kommer i historien, var det alltid lite, lite bättre förr.

Är Hanif Bali på riktigt?

Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali lyckades idag med en enda tweet underkänna varenda lärare, hela den svenska skolan och peka ut ensamkommande som orsaken till problemen. Genom att koppla ett tio år gammalt filmklipp där några elever beter sig illa och en lärare som inte lyckas, av det korta filmklippet att döma, få kontroll på situationen, till de ensamkommande och den lag om att man får stanna i Sverige så länge man går i skolan. Han skriver som text till filmen på Twitter; “Svensk skola. Nu för tiden är det inte bara förbjudet för lärarna att handgripligen ingripa, utan du kan även få uppehållstillstånd för detta.” Utan att på något sätt tala om att filmen är tio år gammal, att skolan den är filmad ifrån numera är nedlagd och viktigast av allt filmen inte på något sätt är kopplad till ensamkommande. Tweeten är delad nästan 600 gånger och gillad av betydligt fler.

I sin populism och vilja att vinna billiga politiska poäng mot valseger skyr Bali uppenbarligen inga som helst medel. Inte ett ögonblick tänker han på alla de flitiga, ambitiösa och alldeles vanliga ensamkommande elever som han med denna tweet skapar misstro mot. I sin kamp om regeringsmakten är dessa elever bara en bricka i hans spel. Inte för en sekund reflekterar han över den svåra påfrestande och helt orimliga arbetssituation som alla de fantastiska lärare har i sitt arbete med dessa elever. Inte på grund av att eleverna inte skulle sköta sig utan för att de varje dag möter elever som är de mest utsatta i hela skolsystemet. Och utan någon som helst reflektion förstår han att han genom sin tweet skapar misstro mot allt det bra som sker i svensk skola varje dag. Med oerhört ohederliga metoder lyckas han skapa fientlighet mot så många och så mycket.

2013 var första gången jag gav mig in i skoldebatten efter att frustrerat sett hur politiken inte kunnat omfamna de problem jag och mina kollegor såg runt om på våra olika skolor. Nog har jag varit frustrerad och arg många gånger men jag har i mina skolpolitiska utflykter alltid mötts med respekt. Man har velat lyssna och velat lösa problemen, inte ofta har politikens slutsatser och mina korrelerat, men det har funnits en tilltro till mitt kunnande.

När Bali däremot blir konfronterad med sin tweets ohederlighet möter han de lärare han svarar med att vara direkt otrevlig och spär på fördomar om skolans flathet ytterligare; “Efter det så löste ordningsproblemen i svensk skola sig och alla sitter i fruktring och delar ut handhjärtan

Är det verkligen så här vi vill ha det? Är det så här samtalet om skolan, eleverna och lärarna ska föras? Är det en sån här valrörelse vi ska gå in i? Jag går inte med på det. Inte en sekund. Skolan är för viktig för att vara en bricka i någons spel om makten. Eleverna ska inte vara någons språngbräda till toppen och lärarnas kunnande är faktiskt värt att lyssna till, med respekt!

Tacksam…

Jag åker tåg från Stockholm igen. Det är nästan på dagen tre år sen jag mötte Jan Björklund i ett varmt rum på utbildningsdepartementet. Tre år och så mycket som hänt, så mycket jag fått vara med om och så mycket jag fått möjlighet att göra. 

För tre år sedan var jag arg och min förtvivlan över vad korkade beslut fick för konsekvenser för de fantastiskt fina unga människor jag mötte varje dag, var stor. Jag är fortfarande arg ibland och numera också ofta förtvivlad över den värld vi lever i. Men idag vet jag att det jag gör kan skapa förändring om jag kanaliserar mina känslor rätt. Om jag fokuserar på rätt saker, på bra människor. – Satan vad mycket som går att förändra tillsammans om man bara vill, jobbar smart, och vågar ta plats och säga som det är. 

Idag åker jag tåg från Stockholm för jag har fått världens galnaste sommarjobb. Ett sommarjobb där jag och Jacob ska leda morgon-webbTV live från Almedalen. Hissnande och roligt och jag känner ödmjukhet inför att få denna möjlighet att vara med, lära mig, och att kunna förmedla allt, till alla de som inte kan vara på plats. 

På tåget hem från planeringsdagarna fylls jag av en enorm tacksamhet inför att jag får möjlighet att göra dessa resor. Allt jag får lära mig och uppleva. Även om jag är trött ibland, och huvudet just ikväll snurrat runt en hel del farhågor om otillräcklighet, landar känslan i ödmjukhet. Tänk, vilket fantastiskt jobb jag har! Så hur oscarsgalatöntigt och amerikanskt den än kan verka känner jag ett stort behov att tacka ikväll.

Så tack! Tack världens bästa Schillerskaelever, ni som lärt mig allt om att våga. Tack alla kloka kollegor på Schillerska, för att ni står ut med min galenskap och otålighet och för att ni gör det roligt att gå till jobbet. Tack till mina chefer för att ni tillåter mina utflykter. Tack alla ni som läst, kommenterat, blivit provocerade eller hejat. 

Tack Skolsmedjan! Tack Lärarförbundet! Tack Cecilia för att du lärt mig hur politiken funkar! Tack Jacob, hjälp vad roligt vi ska ha. 

Och sist men inte minst tack världens bästa familj… Christian, Holger, Arvid och Bruno utan er finns ingenting, ni är bäst! 

Låt oss prata om matriser och kunskapskrav en stund…

Under detta läsår går vi på min skola Skolverkets och Karlstads universitets kurs betyg och bedömning. En tydlig och nyttig kurs som skapat många kloka diskussioner i lärarlaget. 

Något som vi diskuterat mycket är detta med matriser. Ett verktyg som, när man funderar på det inte är så enkelt som det först kan tyckas vara. Låt mig förklara. 

Vi använder alltid matriser när vi i kollegiet sambedömer uppgifter, något vi gör ofta. Vi tycker det dels är viktigt för att skapa en likvärdig bedömning, dels för att träna oss i att bryta ner elevers arbete och se vad som är kvalitet och vad som behöver tränas mer på. Tillexempel blev det väldigt tydligt att det var referattekniken som genomgående strulade till PM-skrivandet (den utredande uppsats eleverna skriver i svenska NP åk3) för något år sedan vilket gjorde att vi la om undervisningsplaneringen för samtliga kurser i svenska. Matrisen hjälper oss att se vad eleverna kan och vad de behöver lära sig och utifrån dessa kan vi diskutera förändringar i undervisningen. 

Ett annat användningsområde är när elever byter skola. Om jag då använder skolverkets kunskapskravsmatris för att förklara för en kollega vad eleven, som bytt skola, uppnått under tiden i min klass är denna matris värdefull. Ett professionellt verktyg, ett professionellt språk, att likna vid patientjournaler, men ofta inte helt lämpliga för patienten själv att tolka, lika lite som kunskapskraven ska lämnas till eleven att tolka. 

I takt med att vi mer och mer lyfter formativa arbetsmetoder plockas läroplanens kunskapskrav oftare fram och sätts som mål för eleverna. Otaliga är studentflaken med ironiska texter om kunskaper som är “utförliga och nyanserade”. Det signalerar något. Elever som i tid och otid fått kunskapskrav utdelade som mål för de olika uppgifter de ska klara, har de förstått vad kraven innebär? Problemet som uppstår är att det aldrig kan vara kunskapskraven i sig som ska uppnås utan förmågan eller prestationen som kunskapskravet syftar på. 

För att illustrera vad jag menar. Min son drömmer om att bli fotbollsproffs. Han tränar många timmar varje dag både själv och med sitt lag. För att hitta inspiration och förebilder tittar han på youtube. Utan problem kan han numera se varför Zlatan är skickligare än Johan Elmander. Han funderar över hur de gör för att få bollen att skruva sig. Han härmar deras rörelse och prövar och omprövar. I hans lärande  på planen skulle ett betyg på hans prestation eller ett kryss i en matris utifrån generellt formulerade kunskapskrav inte nödvändigtvis bidra till lärandet. Snarare stämpla prestationen. Blir då lärandet dynamiskt eller bedömningen formativ och framåtsyftande? 

När jag vill träna mina elever i argumentation vill jag ju att de ska lära av de bästa. Jag vill att de ska härma och inspireras av våra skickligaste debattörer och utvecklas i förhållande till dem. Jag vill diskutera elevens specifika prestation, jag vill att eleven ska kunna bedömma vad som är kvalitet och vad som inte är det. Här gör läroplanens kunskapskravsmatris varken till eller från. Risken är snarare att eleven stirrar sig blind på formuleringen utförlig och nyanserad utan att begripa vilka faktorer som skapar en utförlig text. Eller så skapar det stress och hets kring betygens olika steg  istället för att fokusera på att göra en så bra prestation som möjligt. 

En matris som inte är förankrad och förklarad in i minsta detalj och översatt till vilken form av prestation du förväntar dig av eleven, tror jag kan skapa mer oreda än reda. Göra arbetet mer otydligt än tydligt. Knyter du dessutom den matris du har för att bedöma olika uppgifter till olika betygssteg är risken överhängande att eleven struntar i texten i matrisens rutor utan bara ser i vilken betygsruta du kryssat vilket gör din feedback meningslös. 

Vi har en målrelaterad skola och som lärare ska vi veta vilka prestationer som motsvarar läroplanens olika mål. Men att dela ut läroplanens kundkapskrav till elever eller att tapetsera klassrum med målen utskrivna på enkel svenska kommer inte göra att eleven förstår målen. De kan inte av sig själva översätta dessa mål till olika prestationer eller kvaliteter. 

Ibland undrar jag om det inte är att gå över ån efter vatten diskutera läroplanens mål med eleverna i förhållande till prestationens kvalitet. I slutändan är ju det prestationen vi vill åt. Inte hade väl Zlatan blivit en bättre fotbollsspelare med hjälp av förståelse för statiska kunskapskrav? Hade Johan Elmander kunnat nå upp till Zlatans nivå med hjälp av dem?

Detta med lärande…

Jag befinner mig sedan snart en vecka i de norska fjällen för att inleda det nya året i skidbacken. Det finns få saker jag njuter så mycket av som skidsemester. Att umgås med familjen i skidbacken är verkligen trivsamt och härligt. Det är nåt med att vara i rörelse, kylan, tröttheten och att ha fokus på något helt annat än vardagen. 

Vår yngste son är sex år, men trots att han åkte skidor första gången som två-åring har det varit svårt för honom att känna sig trygg på skidorna. Han har helt enkelt inte riktigt knäckt koden än. De två äldre killarna lärde sig samtidigt och parallellt och det var redo att lämna barnbackarna i samma veva som lillkillen stod på skidor första gången. 

Den gångna veckan har varit en utmaning på det sättet. Hur får vi vår lillkille att ta steget från den minsta barnbacken till nästa? Hur får vi honom att ta nästa steg? Vi har ju sett att han är redo för det, ändå vägrar han konsekvent att åka något annat än nybörjarbacken. 

Där nånstans i mitten av veckan slår jag ut med händerna och säger till maken. “Men herregud, han försöker ju inte ens. Han anstränger sig ju inte för att lära sig. Att det ska vara så svårt.” Samtidigt slår det mig att det är ju inte hos pojken problemet ligger utan i min egen otålighet. Ungen åker ju nöjt i en backe men av någon anledning har han stannat där. En god lärare tar ju naturligtvis reda på vad det är som gör att han stannat upp i sitt lärande. Varför han inte tar nästa steg. 

Istället för att tjata och tjata. Börjar jag åka bredvid honom. Vi pratar om åkningen. Vi tränar att ploga, att stanna och att svänga. Om och om igen. Tillslut säger han; “Mamma det är svängarna som är läskiga, när det är brant. Och du har sagt att man inte kan stanna om man inte svänger när det är brant.” 

Plötsligt blir det glasklart vad det är som stannat upp honom. Det handlar om att kunna stanna när han själv vill. Inte när backen tar slut. Nu kan vi prata om det som är svårt och träna på det och efter en stund tar vi liften upp till nästa lite svårare backe. Den lyckan i hans ögon när han bemästrat den är veckans höjdpunkt! 

Så nästa gång jag slår ut med armarna och uppgivet suckar “men han försöker ju inte ens”, oavsett om det är i klassrummet eller hemma, hoppas jag någon ber mig läsa det här inlägget igen! 

  

Nyanser, en önskan inför 2016. 

I årets sista Skolsverige bad vi Lars Björk, Bodil Båvner, Per Falk, Carl Heat och Johanna Jaara Åstrand att spana och önska om svensk skola 2016. Det blev ett knippe olika spännande spaningar som tillsammans också ger en lite mer färgsprakande bild av skolsverige än om de stod ensamma. 

Om jag själv fick önska inför 2016 blir det en önskan om att vårt kollegiala samtal blev mer öppet för nyanser och dynamik istället för statiska positioneringar. Då skulle skolan bli en färgsprakande arena istället för en boxningsring. 

Tänk om 2016 blev året då vi kunde fokusera på det svensk skola gör bra och sedan systematiskt kollegialt utveckla undervisningen utifrån det. Tänk om våra elever fick möjlighet att få lektioner som är utvecklade för att de ska lära sig så mycket som möjligt och att lektioner planerade i korridoren på väg till klassrummet blir ett minne blott. 

Tänk om 2016 kunde bli året då vi förstod att vi har de elever vi har, med de intressen, förutsättningar och uppfostran som är en del av vår tid. Tänk om vi förstod att det är därifrån vi måste utgå och se det positiva i just de erfarenheter och förutsättningar just det klassrum som just vi har innebär. Tänk om vi kunde bli mer konkreta och subtila i våra önskemål om nya resurser utifrån en systematisk konstant utvärdering av lärandet i just vårt klassrum. 

Tänk om 2016 kunde få bli året då vi förstod att vi har de lärare vi har och att det är just dessa lärare som måste få möjlighet att utveckla sitt yrke och sin undervisning. Att vi lärare är fullt kapabla till det om bara tid för gemensam utveckling avsätts och förväntningen på att läraryrket just är ett utvecklingsyrke blir tydlig. 

Då skulle vi nämligen slippa debatten om mobiler, läxor, uppfostran, förstatligande, och flumpedagogik vs stenålderspedagogik som vi allt för ofta hamnar i, i den offentliga debatten. För om vi alla i skolans värld fokuserade på att utveckla just det vi har för ögonen, om vi alla fokuserar på att utgå från det som faktiskt fungerar, då kommer vi inse att ibland funkar mobilen som ett verktyg och ibland stör den. Ibland är en genomtänkt läxa en god idé och ibland har läxan ingen mening alls. Ibland behövs tydliga statliga insitament ibland kan vi lösa problemet ändå. Ibland behövs flum, ibland stenåldern men för det mesta behöver vi utveckla just det vi har för handen eftersom kunskap och utveckling alltid är i rörelse. 

Jag önskar att 2016 blir året då vi ser hinder som utvecklingsmöjligheter. Att skoldebatten inte handlar om antingen eller utan vad som ger bäst resultat för just de elever du undervisar just nu. Vi är mogna det samtalet. Det är jag säker på.

Gott nytt år!

Funderingar efter min medverkan i #Lärlabbet…

 
Tisdagmorgon, klockan är strax innan nio och en snart tolvårig flicka går lite för fort över skolgården. Trots sovmorgonen, hatar hon just tisdagsmornar. Hon vet ju precis vad som kommer att hända när hon passerar syslöjdssalens fönster. Hon försöker öka takten lite till, tittar stint ner i backen och pulsen stiger. “Åh jag älskar dig” “Snygging, jag vill ha dig” “Wow, förstår du inte att jag är kär i dig” Ropen som ekar från syslöjdssalen ackompanjeras av hånfulla upphetsade skratt och trots att flickan har blicken i marken vet hon att eleverna i salen gör obcena gester för att övertydligt illustrera ironin i orden. 

Så når hon det mörka valvet i hörnet av skolgården. Platsen där man är gömd från blickar utifrån. Hon öppnar dörren till skolbyggnaden. Nu ska hon bara upp till tredje våningen igenom det mörka tomma trapphuset. “Bara de stannar kvar inne i salen”, hoppas hon samtidigt som hon tar två trappsteg i taget. Svetten rinner längs ryggen av både ansträngning och förödmjukelse. Så äntligen tar hon steget in i sin egen korridor. Klasskamraterna jagas, knuffas, skriker och skojbråkar i väntan på läraren. Själv försvinner hon som en tapetblomma på väggen. Ingen lägger märke till att hon är där. Det är skönt.

Detta utspelade sig varje tisdag på en skolgård i Göteborg hösten 1988. Den tolvåriga flickan är jag. Jag hade året innan flyttat från landet till stan och börjat på en innerstadsskola där det rådde fullt kaos. Från att ha älskat skolan och allt vad den innebar, hatade jag den. De nya koderna som gällde bland stadsbarnen var helt främmande för mig och hur jag än gjorde för att passa in, blev det bara fel. På den här skolan var de vuxna och eleverna separerade från varandra och ofta hamnade eleverna i nån slags limbo där det rådde helt obegripliga spelregler. Regler som rådde både på och utanför lektionerna. 

Eftersom min lillasyster fått nya vänner genom att börja spela fotboll började även jag. Det var några andra flickor i min klass som spelade, men eftersom vi var så få fotbollsspelade flickor som var födda 75, så fick vi spela med de som var ett år äldre. Och det var de trettonåriga flickorna i fotbollslaget som kommit på den briljanta idéen att få killarna i sin klass att ropa i från syslöjdssalen. De gick i sjuan på högstadiet och hade bara syslöjd på vår skola. Allt de visste om mig var att jag var mitt namn, att jag var blyg och osäker och att jag var rätt dålig på fotboll. 

En dag kom en klasskamrat från laget med ett brev till mig. Hon fnittrade lite och sa att hon blivit ombedd att ge mig det. Detta var i omklädningsrummet på gympan och någon, jag minns faktiskt inte alls vem, bestämde att hon och jag skulle låsa in oss på toaletten och läsa brevet. Jag minns att hon som följde med var upprymd och tyckte det skulle bli spännande att läsa ett hemligt kärleksbrev. Själv borde jag ju förstått från vilka det var men av någon anledning gick jag med på att låsa in mig på toaletten och vi läste brevet som var överöst av kärleksförklaringar och hyllningar. 

Det var raffinerat. För en utomstående var det ju omöjligt att förstå att brevet var ett sätt att roa sig på min bekostnad. Och flickan som var med inne på toaletten förstod inte alls min reaktion, när jag ryckte brevet ur händerna på henne, rev det i bitar och spolade ner det i toaletten. Att få ett sådant kärleksbrev från en hemlig beundrare borde ju vara fantastiskt. Hon visste ju ingeting om mina tisdagsmornar. Utanför fnittrade mina fotbollsspelande klasskamrater. Själv ville jag bara försvinna. 

När UR nästan trettio år senare ringer och undrar om jag vill delta i Lärlabbets lärarpanel och diskutera vad den fysiska skolmiljön kan göra för att förhindra mobbing, är det på den här höstterminen jag tänker. Numera är jag själv lärare och att skapa en trygg arbetsmiljö är självklart en av mina viktigaste arbetsuppgifter. Det är väldigt sällan som jag tänker på den där tiden på mellanstadiet. Ska sanningen fram så var den tiden ett sådant otäckt kaos att jag förträngt det mesta. Om jag var mobbad vet jag faktiskt inte. Enda gången, som jag var ett utvalt offer, var utav de där sjuorna och de gick ju inte vanligtvis på vår skola, även om det de gjorde var otäckt. I min klass var det sällan någon som la märke till mig, som jag minns det, och det fanns de som var betydligt mer utsatta än vad jag var. Men den där otrygga kulturen som rådde på skolan var hotfull och läskig. 

Inför min medverkan i programmet funderar jag över min egen yrkesroll på min egen skola och inser att jag arbetar väldigt mycket med att bygga relationer till eleverna. Jag vill att de ska lita på mig. Eleverna ska veta att jag alltid finns för dem och att det går att berätta allt för mig. Jag rör mig medvetet ofta i korridorerna och ser till att ha tid att prata med eleverna på rasterna. Samtidigt vet jag att jag missar massor. Det pågår hela tiden saker i relationerna mellan eleverna som jag inte kan se. Därför är min relation till eleverna så viktig. De måste kunna lita på mig och våga berätta det jag inte ser. Att eleverna på skolan känner tillit till varandra och till skolans personal är ett av mitt och mina kollegors viktigaste ansvarsområden. Att skapa en trygg skolkultur som bygger på en tydlig och gemensam värdegrund.

Men den fysiska arbetsmiljön då? Hur kan man tänka för att trygga eleverna genom att förändra de fysiska förutsättningarna? På min skola arbetar vi för att eleverna ska känna sig stolta och glada över sin gamla och vackra skola. Att skolan ska vara vår gemensamma trygga plats där vi tar hand om varandra. Samtidigt saknar vi gemensamma utrymmen och samlingspunkter och det är något vi måste arbeta med och bli bättre på. Dock vet eleverna alltid var de kan hitta mig. Vår skola är just vår, alltså allas som arbetar och går där och det ska vara en plats som vi går till med glädje.

På min mellanstadieskola hade man missat allt det där. Eleverna rörde sig i en sfär och lärarna i en annan. Hur jag än funderar kan jag inte komma på var rektorsexpeditionen låg, eller var lärarrummet fanns. Inte heller kan jag påminna mig om att lärarna fanns på skolgården eller i korridorerna när vi hade rast. Varför hade vi vår ingång genom det mörka valvet i ena hörnet av skolgården? Varför var dörrarna från korridorerna till trapphusen stängda? Det fanns verkligen hur många platser som helst på den där skolan där eleverna satte sina egna regler utan att någon vuxen visste vad som pågick. De vuxna rörde sig i andra delar av skolan där vi aldrig var. Samtidigt, eleverna som hånade mig tilläts håna under pågående lektion, varje tisdag, under en hel termin. Det borde inte vara möjligt att som vuxen undvika att märka det. 

Genom att fundera över hur den fysiska skolmiljön ser ut och på så vis synliggöra de platser som blivit osynliga och obehagliga områden på skolan gör det svårare för mobbingen att frodas. För att ta ett konkret exempel; i en park som har belysning sker färre våldtäkter än i en som saknar ljus. Ändå är jag övertygad om att skolkulturen är den avgörande faktorn för hur eleverna mår på skolan. Eleverna måste känna sig sedda och veta att vi bryr oss om dem och om skolan lika mycket som de gör. Arbetet med att skapa trygghet är så mycket viktigare än vad vi ibland tror. Skolan ska vara en plats som man går till med glädje. 

Faktum är att den där höstterminen fortfarande finns med mig trettio år senare. På något sätt blev det där fejkade kärleksbrevet ett kvitto på att ingen kille någonsin skulle kunna gilla mig. Bakom varje snäll kommentar kunde det ju gömma sig något elakt som det gällde att vara på sin vakt inför. Och även om trakasserierna från syslöjdssalen ebbade ut så levde känslan av att vara ful och oattraktiv kvar väldigt länge. Än idag går jag omvägar i köpcentret där en av de mest tongivande hånarna jobbar. Jag tror inte ens hon minns vad som hände den där terminen och egentligen är det inte längre henne jag vill undvika, bara den där hopplösa känslan av att vara helt värdelös.