Tacksam…

Jag åker tåg från Stockholm igen. Det är nästan på dagen tre år sen jag mötte Jan Björklund i ett varmt rum på utbildningsdepartementet. Tre år och så mycket som hänt, så mycket jag fått vara med om och så mycket jag fått möjlighet att göra. 

För tre år sedan var jag arg och min förtvivlan över vad korkade beslut fick för konsekvenser för de fantastiskt fina unga människor jag mötte varje dag, var stor. Jag är fortfarande arg ibland och numera också ofta förtvivlad över den värld vi lever i. Men idag vet jag att det jag gör kan skapa förändring om jag kanaliserar mina känslor rätt. Om jag fokuserar på rätt saker, på bra människor. – Satan vad mycket som går att förändra tillsammans om man bara vill, jobbar smart, och vågar ta plats och säga som det är. 

Idag åker jag tåg från Stockholm för jag har fått världens galnaste sommarjobb. Ett sommarjobb där jag och Jacob ska leda morgon-webbTV live från Almedalen. Hissnande och roligt och jag känner ödmjukhet inför att få denna möjlighet att vara med, lära mig, och att kunna förmedla allt, till alla de som inte kan vara på plats. 

På tåget hem från planeringsdagarna fylls jag av en enorm tacksamhet inför att jag får möjlighet att göra dessa resor. Allt jag får lära mig och uppleva. Även om jag är trött ibland, och huvudet just ikväll snurrat runt en hel del farhågor om otillräcklighet, landar känslan i ödmjukhet. Tänk, vilket fantastiskt jobb jag har! Så hur oscarsgalatöntigt och amerikanskt den än kan verka känner jag ett stort behov att tacka ikväll.

Så tack! Tack världens bästa Schillerskaelever, ni som lärt mig allt om att våga. Tack alla kloka kollegor på Schillerska, för att ni står ut med min galenskap och otålighet och för att ni gör det roligt att gå till jobbet. Tack till mina chefer för att ni tillåter mina utflykter. Tack alla ni som läst, kommenterat, blivit provocerade eller hejat. 

Tack Skolsmedjan! Tack Lärarförbundet! Tack Cecilia för att du lärt mig hur politiken funkar! Tack Jacob, hjälp vad roligt vi ska ha. 

Och sist men inte minst tack världens bästa familj… Christian, Holger, Arvid och Bruno utan er finns ingenting, ni är bäst! 

Låt oss prata om matriser och kunskapskrav en stund…

Under detta läsår går vi på min skola Skolverkets och Karlstads universitets kurs betyg och bedömning. En tydlig och nyttig kurs som skapat många kloka diskussioner i lärarlaget. 

Något som vi diskuterat mycket är detta med matriser. Ett verktyg som, när man funderar på det inte är så enkelt som det först kan tyckas vara. Låt mig förklara. 

Vi använder alltid matriser när vi i kollegiet sambedömer uppgifter, något vi gör ofta. Vi tycker det dels är viktigt för att skapa en likvärdig bedömning, dels för att träna oss i att bryta ner elevers arbete och se vad som är kvalitet och vad som behöver tränas mer på. Tillexempel blev det väldigt tydligt att det var referattekniken som genomgående strulade till PM-skrivandet (den utredande uppsats eleverna skriver i svenska NP åk3) för något år sedan vilket gjorde att vi la om undervisningsplaneringen för samtliga kurser i svenska. Matrisen hjälper oss att se vad eleverna kan och vad de behöver lära sig och utifrån dessa kan vi diskutera förändringar i undervisningen. 

Ett annat användningsområde är när elever byter skola. Om jag då använder skolverkets kunskapskravsmatris för att förklara för en kollega vad eleven, som bytt skola, uppnått under tiden i min klass är denna matris värdefull. Ett professionellt verktyg, ett professionellt språk, att likna vid patientjournaler, men ofta inte helt lämpliga för patienten själv att tolka, lika lite som kunskapskraven ska lämnas till eleven att tolka. 

I takt med att vi mer och mer lyfter formativa arbetsmetoder plockas läroplanens kunskapskrav oftare fram och sätts som mål för eleverna. Otaliga är studentflaken med ironiska texter om kunskaper som är “utförliga och nyanserade”. Det signalerar något. Elever som i tid och otid fått kunskapskrav utdelade som mål för de olika uppgifter de ska klara, har de förstått vad kraven innebär? Problemet som uppstår är att det aldrig kan vara kunskapskraven i sig som ska uppnås utan förmågan eller prestationen som kunskapskravet syftar på. 

För att illustrera vad jag menar. Min son drömmer om att bli fotbollsproffs. Han tränar många timmar varje dag både själv och med sitt lag. För att hitta inspiration och förebilder tittar han på youtube. Utan problem kan han numera se varför Zlatan är skickligare än Johan Elmander. Han funderar över hur de gör för att få bollen att skruva sig. Han härmar deras rörelse och prövar och omprövar. I hans lärande  på planen skulle ett betyg på hans prestation eller ett kryss i en matris utifrån generellt formulerade kunskapskrav inte nödvändigtvis bidra till lärandet. Snarare stämpla prestationen. Blir då lärandet dynamiskt eller bedömningen formativ och framåtsyftande? 

När jag vill träna mina elever i argumentation vill jag ju att de ska lära av de bästa. Jag vill att de ska härma och inspireras av våra skickligaste debattörer och utvecklas i förhållande till dem. Jag vill diskutera elevens specifika prestation, jag vill att eleven ska kunna bedömma vad som är kvalitet och vad som inte är det. Här gör läroplanens kunskapskravsmatris varken till eller från. Risken är snarare att eleven stirrar sig blind på formuleringen utförlig och nyanserad utan att begripa vilka faktorer som skapar en utförlig text. Eller så skapar det stress och hets kring betygens olika steg  istället för att fokusera på att göra en så bra prestation som möjligt. 

En matris som inte är förankrad och förklarad in i minsta detalj och översatt till vilken form av prestation du förväntar dig av eleven, tror jag kan skapa mer oreda än reda. Göra arbetet mer otydligt än tydligt. Knyter du dessutom den matris du har för att bedöma olika uppgifter till olika betygssteg är risken överhängande att eleven struntar i texten i matrisens rutor utan bara ser i vilken betygsruta du kryssat vilket gör din feedback meningslös. 

Vi har en målrelaterad skola och som lärare ska vi veta vilka prestationer som motsvarar läroplanens olika mål. Men att dela ut läroplanens kundkapskrav till elever eller att tapetsera klassrum med målen utskrivna på enkel svenska kommer inte göra att eleven förstår målen. De kan inte av sig själva översätta dessa mål till olika prestationer eller kvaliteter. 

Ibland undrar jag om det inte är att gå över ån efter vatten diskutera läroplanens mål med eleverna i förhållande till prestationens kvalitet. I slutändan är ju det prestationen vi vill åt. Inte hade väl Zlatan blivit en bättre fotbollsspelare med hjälp av förståelse för statiska kunskapskrav? Hade Johan Elmander kunnat nå upp till Zlatans nivå med hjälp av dem?

Detta med lärande…

Jag befinner mig sedan snart en vecka i de norska fjällen för att inleda det nya året i skidbacken. Det finns få saker jag njuter så mycket av som skidsemester. Att umgås med familjen i skidbacken är verkligen trivsamt och härligt. Det är nåt med att vara i rörelse, kylan, tröttheten och att ha fokus på något helt annat än vardagen. 

Vår yngste son är sex år, men trots att han åkte skidor första gången som två-åring har det varit svårt för honom att känna sig trygg på skidorna. Han har helt enkelt inte riktigt knäckt koden än. De två äldre killarna lärde sig samtidigt och parallellt och det var redo att lämna barnbackarna i samma veva som lillkillen stod på skidor första gången. 

Den gångna veckan har varit en utmaning på det sättet. Hur får vi vår lillkille att ta steget från den minsta barnbacken till nästa? Hur får vi honom att ta nästa steg? Vi har ju sett att han är redo för det, ändå vägrar han konsekvent att åka något annat än nybörjarbacken. 

Där nånstans i mitten av veckan slår jag ut med händerna och säger till maken. “Men herregud, han försöker ju inte ens. Han anstränger sig ju inte för att lära sig. Att det ska vara så svårt.” Samtidigt slår det mig att det är ju inte hos pojken problemet ligger utan i min egen otålighet. Ungen åker ju nöjt i en backe men av någon anledning har han stannat där. En god lärare tar ju naturligtvis reda på vad det är som gör att han stannat upp i sitt lärande. Varför han inte tar nästa steg. 

Istället för att tjata och tjata. Börjar jag åka bredvid honom. Vi pratar om åkningen. Vi tränar att ploga, att stanna och att svänga. Om och om igen. Tillslut säger han; “Mamma det är svängarna som är läskiga, när det är brant. Och du har sagt att man inte kan stanna om man inte svänger när det är brant.” 

Plötsligt blir det glasklart vad det är som stannat upp honom. Det handlar om att kunna stanna när han själv vill. Inte när backen tar slut. Nu kan vi prata om det som är svårt och träna på det och efter en stund tar vi liften upp till nästa lite svårare backe. Den lyckan i hans ögon när han bemästrat den är veckans höjdpunkt! 

Så nästa gång jag slår ut med armarna och uppgivet suckar “men han försöker ju inte ens”, oavsett om det är i klassrummet eller hemma, hoppas jag någon ber mig läsa det här inlägget igen! 

  

Nyanser, en önskan inför 2016. 

I årets sista Skolsverige bad vi Lars Björk, Bodil Båvner, Per Falk, Carl Heat och Johanna Jaara Åstrand att spana och önska om svensk skola 2016. Det blev ett knippe olika spännande spaningar som tillsammans också ger en lite mer färgsprakande bild av skolsverige än om de stod ensamma. 

Om jag själv fick önska inför 2016 blir det en önskan om att vårt kollegiala samtal blev mer öppet för nyanser och dynamik istället för statiska positioneringar. Då skulle skolan bli en färgsprakande arena istället för en boxningsring. 

Tänk om 2016 blev året då vi kunde fokusera på det svensk skola gör bra och sedan systematiskt kollegialt utveckla undervisningen utifrån det. Tänk om våra elever fick möjlighet att få lektioner som är utvecklade för att de ska lära sig så mycket som möjligt och att lektioner planerade i korridoren på väg till klassrummet blir ett minne blott. 

Tänk om 2016 kunde bli året då vi förstod att vi har de elever vi har, med de intressen, förutsättningar och uppfostran som är en del av vår tid. Tänk om vi förstod att det är därifrån vi måste utgå och se det positiva i just de erfarenheter och förutsättningar just det klassrum som just vi har innebär. Tänk om vi kunde bli mer konkreta och subtila i våra önskemål om nya resurser utifrån en systematisk konstant utvärdering av lärandet i just vårt klassrum. 

Tänk om 2016 kunde få bli året då vi förstod att vi har de lärare vi har och att det är just dessa lärare som måste få möjlighet att utveckla sitt yrke och sin undervisning. Att vi lärare är fullt kapabla till det om bara tid för gemensam utveckling avsätts och förväntningen på att läraryrket just är ett utvecklingsyrke blir tydlig. 

Då skulle vi nämligen slippa debatten om mobiler, läxor, uppfostran, förstatligande, och flumpedagogik vs stenålderspedagogik som vi allt för ofta hamnar i, i den offentliga debatten. För om vi alla i skolans värld fokuserade på att utveckla just det vi har för ögonen, om vi alla fokuserar på att utgå från det som faktiskt fungerar, då kommer vi inse att ibland funkar mobilen som ett verktyg och ibland stör den. Ibland är en genomtänkt läxa en god idé och ibland har läxan ingen mening alls. Ibland behövs tydliga statliga insitament ibland kan vi lösa problemet ändå. Ibland behövs flum, ibland stenåldern men för det mesta behöver vi utveckla just det vi har för handen eftersom kunskap och utveckling alltid är i rörelse. 

Jag önskar att 2016 blir året då vi ser hinder som utvecklingsmöjligheter. Att skoldebatten inte handlar om antingen eller utan vad som ger bäst resultat för just de elever du undervisar just nu. Vi är mogna det samtalet. Det är jag säker på.

Gott nytt år!

Funderingar efter min medverkan i #Lärlabbet…

 
Tisdagmorgon, klockan är strax innan nio och en snart tolvårig flicka går lite för fort över skolgården. Trots sovmorgonen, hatar hon just tisdagsmornar. Hon vet ju precis vad som kommer att hända när hon passerar syslöjdssalens fönster. Hon försöker öka takten lite till, tittar stint ner i backen och pulsen stiger. “Åh jag älskar dig” “Snygging, jag vill ha dig” “Wow, förstår du inte att jag är kär i dig” Ropen som ekar från syslöjdssalen ackompanjeras av hånfulla upphetsade skratt och trots att flickan har blicken i marken vet hon att eleverna i salen gör obcena gester för att övertydligt illustrera ironin i orden. 

Så når hon det mörka valvet i hörnet av skolgården. Platsen där man är gömd från blickar utifrån. Hon öppnar dörren till skolbyggnaden. Nu ska hon bara upp till tredje våningen igenom det mörka tomma trapphuset. “Bara de stannar kvar inne i salen”, hoppas hon samtidigt som hon tar två trappsteg i taget. Svetten rinner längs ryggen av både ansträngning och förödmjukelse. Så äntligen tar hon steget in i sin egen korridor. Klasskamraterna jagas, knuffas, skriker och skojbråkar i väntan på läraren. Själv försvinner hon som en tapetblomma på väggen. Ingen lägger märke till att hon är där. Det är skönt.

Detta utspelade sig varje tisdag på en skolgård i Göteborg hösten 1988. Den tolvåriga flickan är jag. Jag hade året innan flyttat från landet till stan och börjat på en innerstadsskola där det rådde fullt kaos. Från att ha älskat skolan och allt vad den innebar, hatade jag den. De nya koderna som gällde bland stadsbarnen var helt främmande för mig och hur jag än gjorde för att passa in, blev det bara fel. På den här skolan var de vuxna och eleverna separerade från varandra och ofta hamnade eleverna i nån slags limbo där det rådde helt obegripliga spelregler. Regler som rådde både på och utanför lektionerna. 

Eftersom min lillasyster fått nya vänner genom att börja spela fotboll började även jag. Det var några andra flickor i min klass som spelade, men eftersom vi var så få fotbollsspelade flickor som var födda 75, så fick vi spela med de som var ett år äldre. Och det var de trettonåriga flickorna i fotbollslaget som kommit på den briljanta idéen att få killarna i sin klass att ropa i från syslöjdssalen. De gick i sjuan på högstadiet och hade bara syslöjd på vår skola. Allt de visste om mig var att jag var mitt namn, att jag var blyg och osäker och att jag var rätt dålig på fotboll. 

En dag kom en klasskamrat från laget med ett brev till mig. Hon fnittrade lite och sa att hon blivit ombedd att ge mig det. Detta var i omklädningsrummet på gympan och någon, jag minns faktiskt inte alls vem, bestämde att hon och jag skulle låsa in oss på toaletten och läsa brevet. Jag minns att hon som följde med var upprymd och tyckte det skulle bli spännande att läsa ett hemligt kärleksbrev. Själv borde jag ju förstått från vilka det var men av någon anledning gick jag med på att låsa in mig på toaletten och vi läste brevet som var överöst av kärleksförklaringar och hyllningar. 

Det var raffinerat. För en utomstående var det ju omöjligt att förstå att brevet var ett sätt att roa sig på min bekostnad. Och flickan som var med inne på toaletten förstod inte alls min reaktion, när jag ryckte brevet ur händerna på henne, rev det i bitar och spolade ner det i toaletten. Att få ett sådant kärleksbrev från en hemlig beundrare borde ju vara fantastiskt. Hon visste ju ingeting om mina tisdagsmornar. Utanför fnittrade mina fotbollsspelande klasskamrater. Själv ville jag bara försvinna. 

När UR nästan trettio år senare ringer och undrar om jag vill delta i Lärlabbets lärarpanel och diskutera vad den fysiska skolmiljön kan göra för att förhindra mobbing, är det på den här höstterminen jag tänker. Numera är jag själv lärare och att skapa en trygg arbetsmiljö är självklart en av mina viktigaste arbetsuppgifter. Det är väldigt sällan som jag tänker på den där tiden på mellanstadiet. Ska sanningen fram så var den tiden ett sådant otäckt kaos att jag förträngt det mesta. Om jag var mobbad vet jag faktiskt inte. Enda gången, som jag var ett utvalt offer, var utav de där sjuorna och de gick ju inte vanligtvis på vår skola, även om det de gjorde var otäckt. I min klass var det sällan någon som la märke till mig, som jag minns det, och det fanns de som var betydligt mer utsatta än vad jag var. Men den där otrygga kulturen som rådde på skolan var hotfull och läskig. 

Inför min medverkan i programmet funderar jag över min egen yrkesroll på min egen skola och inser att jag arbetar väldigt mycket med att bygga relationer till eleverna. Jag vill att de ska lita på mig. Eleverna ska veta att jag alltid finns för dem och att det går att berätta allt för mig. Jag rör mig medvetet ofta i korridorerna och ser till att ha tid att prata med eleverna på rasterna. Samtidigt vet jag att jag missar massor. Det pågår hela tiden saker i relationerna mellan eleverna som jag inte kan se. Därför är min relation till eleverna så viktig. De måste kunna lita på mig och våga berätta det jag inte ser. Att eleverna på skolan känner tillit till varandra och till skolans personal är ett av mitt och mina kollegors viktigaste ansvarsområden. Att skapa en trygg skolkultur som bygger på en tydlig och gemensam värdegrund.

Men den fysiska arbetsmiljön då? Hur kan man tänka för att trygga eleverna genom att förändra de fysiska förutsättningarna? På min skola arbetar vi för att eleverna ska känna sig stolta och glada över sin gamla och vackra skola. Att skolan ska vara vår gemensamma trygga plats där vi tar hand om varandra. Samtidigt saknar vi gemensamma utrymmen och samlingspunkter och det är något vi måste arbeta med och bli bättre på. Dock vet eleverna alltid var de kan hitta mig. Vår skola är just vår, alltså allas som arbetar och går där och det ska vara en plats som vi går till med glädje.

På min mellanstadieskola hade man missat allt det där. Eleverna rörde sig i en sfär och lärarna i en annan. Hur jag än funderar kan jag inte komma på var rektorsexpeditionen låg, eller var lärarrummet fanns. Inte heller kan jag påminna mig om att lärarna fanns på skolgården eller i korridorerna när vi hade rast. Varför hade vi vår ingång genom det mörka valvet i ena hörnet av skolgården? Varför var dörrarna från korridorerna till trapphusen stängda? Det fanns verkligen hur många platser som helst på den där skolan där eleverna satte sina egna regler utan att någon vuxen visste vad som pågick. De vuxna rörde sig i andra delar av skolan där vi aldrig var. Samtidigt, eleverna som hånade mig tilläts håna under pågående lektion, varje tisdag, under en hel termin. Det borde inte vara möjligt att som vuxen undvika att märka det. 

Genom att fundera över hur den fysiska skolmiljön ser ut och på så vis synliggöra de platser som blivit osynliga och obehagliga områden på skolan gör det svårare för mobbingen att frodas. För att ta ett konkret exempel; i en park som har belysning sker färre våldtäkter än i en som saknar ljus. Ändå är jag övertygad om att skolkulturen är den avgörande faktorn för hur eleverna mår på skolan. Eleverna måste känna sig sedda och veta att vi bryr oss om dem och om skolan lika mycket som de gör. Arbetet med att skapa trygghet är så mycket viktigare än vad vi ibland tror. Skolan ska vara en plats som man går till med glädje. 

Faktum är att den där höstterminen fortfarande finns med mig trettio år senare. På något sätt blev det där fejkade kärleksbrevet ett kvitto på att ingen kille någonsin skulle kunna gilla mig. Bakom varje snäll kommentar kunde det ju gömma sig något elakt som det gällde att vara på sin vakt inför. Och även om trakasserierna från syslöjdssalen ebbade ut så levde känslan av att vara ful och oattraktiv kvar väldigt länge. Än idag går jag omvägar i köpcentret där en av de mest tongivande hånarna jobbar. Jag tror inte ens hon minns vad som hände den där terminen och egentligen är det inte längre henne jag vill undvika, bara den där hopplösa känslan av att vara helt värdelös.
 

Lärarlegitimation ger yrkesstolthet

Redan i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken från 1912 målas läraryrket upp som ett andrahands val, något man blir när de mer vidlyftiga planerna går i stöpet. Unge Arvid Stjärnblom med sin bildning och goda betyg har alla möjligheter att få arbeta som lärare på läroverket men vad är väl det mot en tjänst som journalist och recensent på en av huvudstans större tidningar. I Söderbergs roman är det ingen tvekan om vilket yrke som är det åtråvärda. Lärare är något man blir när alla andra vägar stängts eller i väntan på något annat. 

Jag känner igen resonemanget själv från min egen tid som ung vuxen med drömmar om att få spela musik på heltid. De där ämnena jag pluggade för att kunna dryga ut kassan med både studielån och bidrag kunde i värsta fall kvitteras ut som en lärarexamen längre fram. Den där pedagogiska påbyggnadsutbildningen, för att verkligen bli lärare, var inget vare sig jag eller mina vänner tyckte oss behöva. Och inställningen är inte så konstig. Under vår skoltid hade det kryllat av olika mer eller mindre obehöriga lärare och lärarvikarier som tilläts undervisa och sätta betyg trots att många av dem saknade både ämneskunskaper och lämplighet. Vi hade alltifrån en mattevikarie som gav oss sminktips istället för mattetips till en biologilärare som förvisso var djupt ämneskompetent men som saknade både pedagogisk utbildning och förmåga att dela med sig av sin kunskap. Alla kunde alltid få arbete inom skolan. Skolan var arbetsplatsen för den som funderade över yrkesval eller för den som vars drömmar om något annat gått i kras. Lärarvikarie hade väl alla varit nån gång i livet? 

Idag rodnar jag lätt inför resonemanget. Jag är evigt glad för mitt yrkesval, som i och för sig inte var så mycket till aktivt val, men ett av de allra bästa jag gjort. Att jag faktiskt gått hela lärarutbildningen är jag också både tacksam och glad för. Utan den, med sina fel och brister, hade jag trots allt inte alls haft samma proffesionella inställning till yrket och dess utveckling. Lärare blev därigenom mitt yrke och inte mitt väntrum på något bättre. Men inställningen att alla med skolerfarenhet kan undervisa har envist levt kvar. Inte konstigt att läraryrkets status sjunkit som en sten i takt med sjunkande löner och minskade resurser. 

Just för att råda bot på inställningen ovan tycker jag att lärarlegitimationen är en bra reform. Jag är den förste som kan se reformens fel och brister men som princip är det bra. Att utbilda de viktigaste vi har i samhället, våra barn, är något som bör skötas av de som ser läraryrket som ett drömyrke, inte av några som egentligen vill vara någon annanstans. Legitimationsreformen kan en gång för alla radera ut läraryrkets roll som nödlösning när alla andra karriärsval gått om intet. Självklart ska läraryrket ha krav på kompetens och utbildning som alla andra högre utbildningar.

Att Timbro nu tagit fram en rapport som visar att obehöriga lärare i högre utsträckning sätter högre betyg på sina elever än behöriga är inte ett bevis på att behöriga lärare är sämre eller på sin höjd lika bra på att undervisa som sina obehöriga lärarkollegor. Snarare är väl det ett tecken på att obehöriga lärare kräver mindre än sina behöriga kollegor. Att Timbro nu är orolig för lärarbristen handlar naturligtvis om ekonomi inte om kompetens. För ur ett huvudmannaperspektiv ställer skälvklart legitimationsreformen krav på både ekonomiska resurser och kreativa lösningar. Men om det gör så att läraryrket blir ett förstahandsval och skapar yrkesstolthet istället för att ses som en nödlösning är det värt det flera gånger om! 

Ett första intryck…

Ett nytt läsår ligger framför oss med allt vad det innebär med nya elever, kunskaper och erfarenheter. Idag har jag träffat min nya etta som jag ska undervisa i svenska. Följande rader kan uppfattas som outhärdligt skryt, men det bjuder jag på, för idag har jag gjort det omöjliga och undervisat om läroplanen så den blev lustfylld, spännande och tydlig. 

Mitt mål med den första lektionen i ettan är att sätta ett tillåtande arbetsklimat och snabbt få en relation till eleverna. När de funderar över dagen ska de minnas sin svensklektion med glädje och nyfikenhet. Dessutom vill jag på ett tydligt sätt förklara innehållet i kursen och vad som förväntas av eleverna. Helt enkelt en lustfylld lektion om läroplanen. 

Min etta är teaterelever, så istället för att använda mig av en klassisk power point eller tavlan beslöt jag mig att använda rekvisita. Jag tog helt enkelt en tygkasse och fyllde den med en penna, en telefon, en mikrofon, ett nummer av tidningen VI, Strindbergs Inferno, von Bredows Hur kär får man bli, en samling med skräcknoveller och språkriktighetsboken riktig svenska från 1960. På datorn plockade jag fram kunskapskraven. Jag kände mig redo. 

Min nya klass och jag tittar på varandra. Ryktet har gått att jag heter Fröken Bagare på sociala medier. Att jag har både Twitter instagram och snap chat. Redan där är jag hemma. De fattar att jag vill spela på deras planhalva, hur jäkla konstig den än må vara. (Hur jag än försöker fatta det roliga med snap chatt begriper jag det inte) 

Jag berättar att jag för det mesta är glad älskar att elever ställer frågor och att vi gör fel tillsammans. De som gör många fel lär sig massor. Jag berättar att lärare är det bästa jobbet man kan ha och att jag är nyfiken på att lära känna dem och att jag har höga förväntningar på var och en.

Sen börjar vi prata om vad vi ska göra under året. Jag plockar upp mikrofonen. Den står för retorik och vi pratar om varför det är så viktigt att kunna göra sin röst hörd. Pennan får representera de texter vi ska skriva under året. Vi pratar om makten i det skrivna ordet och vikten att kunna anpassa sitt språk efter sin mottagare. Telefonen och boken riktig svenska kommer fram och vi pratar om att vi uttrycker oss olika till farmor jämfört med kompisarna. Att formellt språk funkar i vissa lägen men inte i andra. Tidningen VI kommer fram som en symbol för de olika texter vi ska läsa, sammanfatta och använda för att sedan skapa egna texter.

Sist tar jag upp von Bredow, Strindberg och skräcknovellerna och vi pratar om litteratur vi ska läsa och prata om. Framme på katedern stod nu en rebus som tillsammans bildade det centrala innehållet i ämnet svenska och samtidigt visade inom vilka områden eleverna kommer bli bedömda. 

Jag avslutade lektionen med att betona att jag kommer vara tydlig med när jag samlar in bedömningsunderlag och när vi övar. Och det som sker på övningslektionerns kan enbart användas till elevernas fördel. 

Lektionen avslutades och flera elever kom fram och tackade för en tydlig genomgång och för att de kände nyfikenhet och tillförsikt inför året som komma ska. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte lämnade klassrummet med stor tillfredställelse. 

Uppdrag utfört!