För att få tillstånd en kraftfull nationell skolpolitik kommer det krävas att politiker sätter sin personliga prestige på spel och vågar lyssna på professionen och komma överens i viktiga sakfrågor. Betygsuppgörelsen mellan regeringen och alliansen är en sällan skådad uppvisning när politiker väljer att göra precis tvärtom. När skolpolitikerna äntligen samarbetar gör de det för att rädda varandras prestige istället för att göra rätt i sak. För att trösta mig och försöka hitta nån slags hopp om politiken tänker jag på den forne utbildningsansvarige i Göteborgs kommun. Han vågade i alla fall.
Frank Andersson var socialdemokratisk utbildningsansvarig i Göteborg i början av 2000-talet och han hade det inte lätt. Det fattades mängder av förskoleplatser och körena var långa. Därför togs det då kontroversilla beslutet att låta barn till föräldralediga bara få vistas på förskolan 20 timmar i veckan.
Vid tidpunkten hade vår son precis fått plats på en föräldrakooperativ förskola, och dessa förskolor var undantagna beslutet. Det tyckte många var orättvist Att rätta till denna skevhet blev en prestigefråga för politiker från den rödgröna majoriteten och beslut fattades snart att även fristående förskolor skulle få halverad skolpeng för barn till föräldralediga. Beslutet resulterade i ramaskri på de kooperativa förskolorna men på de kommunala förskolorna var man nöjda och politikerna hade vunnit viktig prestige.
Det politikerna dock inte tänkt på var att de fristående verksamheterna i regel var små och att de nya ekonomiska spelreglerna, rent organisatoriskt, skulle vara omöjligt att klara. Om man bara får betalt för ett halvt barn måste man ju ta in två föräldralediga familjer på en plats för att få ekonomin att gå ihop. Hur gör man då när familjerna inte längre är föräldralediga och man får övertaliga familjer?
För att förklara det omöjliga ekonomiska pusslet bjöd vår förskola in Frank Andersson. Den utbildningsansvarige kom, han lyssnade och han förstod det orimliga. En vecka senare var beslutet upprivet.
All den vunna prestigen som beslutet inneburit gick förlorad samtidigt såg han till att stadens alla kooperativa förskolor kunde fortsätta bedriva sin verksamhet, och på så vis räddade han en stor mängd förskolplatser för staden.
Frank Andersson kunde helt enkelt kliva bortom sin personliga prestige och lyssna till vilka konsekvenser hans beslut skulle få för den lilla kooperativa förskolan. Våra nationella skolpolitiker däremot har fått ett entydigt besked om att betyg inte är något som kommer att förändra eller öka lärandet på våra skolor. Instans efter instans har upplyst politikerna om detta.
Vad gör de då? Jo jag antar att Björklund ringt upp Fridolin och sagt typ; “Om du inte hjälper mig att ta mig ur den här knepiga betygssituationen med bibehållen prestige så kommer jag se till att motionen i riksdagen går igenom och då förlorar du din prestige och det har du inte råd med efter den fallna budgeten.”
Båda politikerna vann och skolan förlorade, igen. Och avståndet mellan skola och politiker är större än någonsin förr. Grattis!
Fröken Bagares funderingar 