I svallvågorna efter dagens GP-artikel

Jag älskar att arbeta med våra ungdomar i skolan varje dag. Det finns få som lärt mig så mycket, utmanat och utvecklat mig. I fredags hade vi en lektion i argumentation och vi diskuterade normer, och ungdomars villkor. Om hur det är att vara ung idag. Debatten var fantastisk. Eleverna tyckte inte samma men de lyssnade på varandra argumenterade sakligt. De var engagerade men hade fortfarande en schysst ton i diskussionen. Det var länge sen jag bevittnade en så nyanserad debatt. Jag har på så många sätt världens bästa och viktigaste jobb. 

Idag skriver Viktoria Struxsjö och jag på GP-debatt. Vi skriver om alla elevers rätt till en likvärdig skola och hur en skolorganisation som tar skolans kompensatoriska uppdrag på allvar kan spela en avgörande roll för att minska utanförskap och segregation. I Göteborg har segregationen blivit allvarligare för varje år sen 90-talet, samtidigt har vi sen tidigt 90-tal en skolorganisation som accepterar att vissa skolor bara klarar av att ge knappt hälften av eleverna gymnasiebehörighet. Det betyder inte att de som arbetar på de skolorna gör ett dåligt jobb. Tvärtom kämpar dessa skolor för att göra det bästa de kan för de elever som går där utifrån de förutsättningar skolorna fått. Och eleverna gör så gott de kan. Istället för att prioritera alla barns rätt till en likvärdig skola har vi, som samhälle, prioriterat andra saker. Individens rätt att välja och företags rätt att få starta skolor är några saker vi ägnat oss åt att värna. Glömmer man bort skolans kompensatoriska uppdrag får man ett segregerat samhälle. Och ett segregerat samhälle är ett våldsamt samhälle. 

När jag ikväll gick in på GPs Facebookssida och läste kommentarerna under vår artikel fick jag så ont i magen. Där skriver vuxna människor att skolproblematiken beror på föräldrar och ouppfostrade ungar. Att kan föräldrar inte uppfostra sina barn ska de ge fan i att skicka barnen till skolan. Att skylla våld på samhällsstrukturer är att frånta individen sitt ansvar och så vidare. Tonen är hård, sarkastisk och rå. Oviljan att förstå indirekta orsaker och hur vi tillsammans kan bygga ett helt samhälle skrämmer mig. Det hårda tonläget är obehagligt. Hur hamnade vi här? 

Jag längtar tillbaka till mitt klassrum till mina utomordentligt nyanserade elever. I klassrummet kan jag i alla fall försöka att göra skillnad. Även om de strukturella och organisatoriska förutsättningarna inte alltid är de bästa. Med det sagt vill jag naturligtvis tacka för alla positiva ord som vi också fått. Tillsammans kan vi och måste vi vända detta. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s