Funderingar efter min medverkan i #Lärlabbet…

 
Tisdagmorgon, klockan är strax innan nio och en snart tolvårig flicka går lite för fort över skolgården. Trots sovmorgonen, hatar hon just tisdagsmornar. Hon vet ju precis vad som kommer att hända när hon passerar syslöjdssalens fönster. Hon försöker öka takten lite till, tittar stint ner i backen och pulsen stiger. “Åh jag älskar dig” “Snygging, jag vill ha dig” “Wow, förstår du inte att jag är kär i dig” Ropen som ekar från syslöjdssalen ackompanjeras av hånfulla upphetsade skratt och trots att flickan har blicken i marken vet hon att eleverna i salen gör obcena gester för att övertydligt illustrera ironin i orden. 

Så når hon det mörka valvet i hörnet av skolgården. Platsen där man är gömd från blickar utifrån. Hon öppnar dörren till skolbyggnaden. Nu ska hon bara upp till tredje våningen igenom det mörka tomma trapphuset. “Bara de stannar kvar inne i salen”, hoppas hon samtidigt som hon tar två trappsteg i taget. Svetten rinner längs ryggen av både ansträngning och förödmjukelse. Så äntligen tar hon steget in i sin egen korridor. Klasskamraterna jagas, knuffas, skriker och skojbråkar i väntan på läraren. Själv försvinner hon som en tapetblomma på väggen. Ingen lägger märke till att hon är där. Det är skönt.

Detta utspelade sig varje tisdag på en skolgård i Göteborg hösten 1988. Den tolvåriga flickan är jag. Jag hade året innan flyttat från landet till stan och börjat på en innerstadsskola där det rådde fullt kaos. Från att ha älskat skolan och allt vad den innebar, hatade jag den. De nya koderna som gällde bland stadsbarnen var helt främmande för mig och hur jag än gjorde för att passa in, blev det bara fel. På den här skolan var de vuxna och eleverna separerade från varandra och ofta hamnade eleverna i nån slags limbo där det rådde helt obegripliga spelregler. Regler som rådde både på och utanför lektionerna. 

Eftersom min lillasyster fått nya vänner genom att börja spela fotboll började även jag. Det var några andra flickor i min klass som spelade, men eftersom vi var så få fotbollsspelade flickor som var födda 75, så fick vi spela med de som var ett år äldre. Och det var de trettonåriga flickorna i fotbollslaget som kommit på den briljanta idéen att få killarna i sin klass att ropa i från syslöjdssalen. De gick i sjuan på högstadiet och hade bara syslöjd på vår skola. Allt de visste om mig var att jag var mitt namn, att jag var blyg och osäker och att jag var rätt dålig på fotboll. 

En dag kom en klasskamrat från laget med ett brev till mig. Hon fnittrade lite och sa att hon blivit ombedd att ge mig det. Detta var i omklädningsrummet på gympan och någon, jag minns faktiskt inte alls vem, bestämde att hon och jag skulle låsa in oss på toaletten och läsa brevet. Jag minns att hon som följde med var upprymd och tyckte det skulle bli spännande att läsa ett hemligt kärleksbrev. Själv borde jag ju förstått från vilka det var men av någon anledning gick jag med på att låsa in mig på toaletten och vi läste brevet som var överöst av kärleksförklaringar och hyllningar. 

Det var raffinerat. För en utomstående var det ju omöjligt att förstå att brevet var ett sätt att roa sig på min bekostnad. Och flickan som var med inne på toaletten förstod inte alls min reaktion, när jag ryckte brevet ur händerna på henne, rev det i bitar och spolade ner det i toaletten. Att få ett sådant kärleksbrev från en hemlig beundrare borde ju vara fantastiskt. Hon visste ju ingeting om mina tisdagsmornar. Utanför fnittrade mina fotbollsspelande klasskamrater. Själv ville jag bara försvinna. 

När UR nästan trettio år senare ringer och undrar om jag vill delta i Lärlabbets lärarpanel och diskutera vad den fysiska skolmiljön kan göra för att förhindra mobbing, är det på den här höstterminen jag tänker. Numera är jag själv lärare och att skapa en trygg arbetsmiljö är självklart en av mina viktigaste arbetsuppgifter. Det är väldigt sällan som jag tänker på den där tiden på mellanstadiet. Ska sanningen fram så var den tiden ett sådant otäckt kaos att jag förträngt det mesta. Om jag var mobbad vet jag faktiskt inte. Enda gången, som jag var ett utvalt offer, var utav de där sjuorna och de gick ju inte vanligtvis på vår skola, även om det de gjorde var otäckt. I min klass var det sällan någon som la märke till mig, som jag minns det, och det fanns de som var betydligt mer utsatta än vad jag var. Men den där otrygga kulturen som rådde på skolan var hotfull och läskig. 

Inför min medverkan i programmet funderar jag över min egen yrkesroll på min egen skola och inser att jag arbetar väldigt mycket med att bygga relationer till eleverna. Jag vill att de ska lita på mig. Eleverna ska veta att jag alltid finns för dem och att det går att berätta allt för mig. Jag rör mig medvetet ofta i korridorerna och ser till att ha tid att prata med eleverna på rasterna. Samtidigt vet jag att jag missar massor. Det pågår hela tiden saker i relationerna mellan eleverna som jag inte kan se. Därför är min relation till eleverna så viktig. De måste kunna lita på mig och våga berätta det jag inte ser. Att eleverna på skolan känner tillit till varandra och till skolans personal är ett av mitt och mina kollegors viktigaste ansvarsområden. Att skapa en trygg skolkultur som bygger på en tydlig och gemensam värdegrund.

Men den fysiska arbetsmiljön då? Hur kan man tänka för att trygga eleverna genom att förändra de fysiska förutsättningarna? På min skola arbetar vi för att eleverna ska känna sig stolta och glada över sin gamla och vackra skola. Att skolan ska vara vår gemensamma trygga plats där vi tar hand om varandra. Samtidigt saknar vi gemensamma utrymmen och samlingspunkter och det är något vi måste arbeta med och bli bättre på. Dock vet eleverna alltid var de kan hitta mig. Vår skola är just vår, alltså allas som arbetar och går där och det ska vara en plats som vi går till med glädje.

På min mellanstadieskola hade man missat allt det där. Eleverna rörde sig i en sfär och lärarna i en annan. Hur jag än funderar kan jag inte komma på var rektorsexpeditionen låg, eller var lärarrummet fanns. Inte heller kan jag påminna mig om att lärarna fanns på skolgården eller i korridorerna när vi hade rast. Varför hade vi vår ingång genom det mörka valvet i ena hörnet av skolgården? Varför var dörrarna från korridorerna till trapphusen stängda? Det fanns verkligen hur många platser som helst på den där skolan där eleverna satte sina egna regler utan att någon vuxen visste vad som pågick. De vuxna rörde sig i andra delar av skolan där vi aldrig var. Samtidigt, eleverna som hånade mig tilläts håna under pågående lektion, varje tisdag, under en hel termin. Det borde inte vara möjligt att som vuxen undvika att märka det. 

Genom att fundera över hur den fysiska skolmiljön ser ut och på så vis synliggöra de platser som blivit osynliga och obehagliga områden på skolan gör det svårare för mobbingen att frodas. För att ta ett konkret exempel; i en park som har belysning sker färre våldtäkter än i en som saknar ljus. Ändå är jag övertygad om att skolkulturen är den avgörande faktorn för hur eleverna mår på skolan. Eleverna måste känna sig sedda och veta att vi bryr oss om dem och om skolan lika mycket som de gör. Arbetet med att skapa trygghet är så mycket viktigare än vad vi ibland tror. Skolan ska vara en plats som man går till med glädje. 

Faktum är att den där höstterminen fortfarande finns med mig trettio år senare. På något sätt blev det där fejkade kärleksbrevet ett kvitto på att ingen kille någonsin skulle kunna gilla mig. Bakom varje snäll kommentar kunde det ju gömma sig något elakt som det gällde att vara på sin vakt inför. Och även om trakasserierna från syslöjdssalen ebbade ut så levde känslan av att vara ful och oattraktiv kvar väldigt länge. Än idag går jag omvägar i köpcentret där en av de mest tongivande hånarna jobbar. Jag tror inte ens hon minns vad som hände den där terminen och egentligen är det inte längre henne jag vill undvika, bara den där hopplösa känslan av att vara helt värdelös.
 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s