Detta med lärande…

Jag befinner mig sedan snart en vecka i de norska fjällen för att inleda det nya året i skidbacken. Det finns få saker jag njuter så mycket av som skidsemester. Att umgås med familjen i skidbacken är verkligen trivsamt och härligt. Det är nåt med att vara i rörelse, kylan, tröttheten och att ha fokus på något helt annat än vardagen. 

Vår yngste son är sex år, men trots att han åkte skidor första gången som två-åring har det varit svårt för honom att känna sig trygg på skidorna. Han har helt enkelt inte riktigt knäckt koden än. De två äldre killarna lärde sig samtidigt och parallellt och det var redo att lämna barnbackarna i samma veva som lillkillen stod på skidor första gången. 

Den gångna veckan har varit en utmaning på det sättet. Hur får vi vår lillkille att ta steget från den minsta barnbacken till nästa? Hur får vi honom att ta nästa steg? Vi har ju sett att han är redo för det, ändå vägrar han konsekvent att åka något annat än nybörjarbacken. 

Där nånstans i mitten av veckan slår jag ut med händerna och säger till maken. “Men herregud, han försöker ju inte ens. Han anstränger sig ju inte för att lära sig. Att det ska vara så svårt.” Samtidigt slår det mig att det är ju inte hos pojken problemet ligger utan i min egen otålighet. Ungen åker ju nöjt i en backe men av någon anledning har han stannat där. En god lärare tar ju naturligtvis reda på vad det är som gör att han stannat upp i sitt lärande. Varför han inte tar nästa steg. 

Istället för att tjata och tjata. Börjar jag åka bredvid honom. Vi pratar om åkningen. Vi tränar att ploga, att stanna och att svänga. Om och om igen. Tillslut säger han; “Mamma det är svängarna som är läskiga, när det är brant. Och du har sagt att man inte kan stanna om man inte svänger när det är brant.” 

Plötsligt blir det glasklart vad det är som stannat upp honom. Det handlar om att kunna stanna när han själv vill. Inte när backen tar slut. Nu kan vi prata om det som är svårt och träna på det och efter en stund tar vi liften upp till nästa lite svårare backe. Den lyckan i hans ögon när han bemästrat den är veckans höjdpunkt! 

Så nästa gång jag slår ut med armarna och uppgivet suckar “men han försöker ju inte ens”, oavsett om det är i klassrummet eller hemma, hoppas jag någon ber mig läsa det här inlägget igen! 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s