Det var bättre förr, det var det.

Det var bättre förr, visst var det det. Somrarna var längre och varmare på samma sätt som vintrarna var snörika och vi kunde åka pulka jämt. Människor var mindre stressade, hade färre problem och alla var lyckligare. När jag ser på tiden retrospektivt så ter sig ofta den tid som flytt lite rosaskimrande. Till och med vaknätter med trilskande spädbarn blir ljuvliga med femtonårs perspektiv.

Men en sak vi tror oss veta statiskt är ju att skolan var bättre förr. Eller är det faktiskt det vi vet? Jag minns att jag frågade Christian Lundahl, som är professor på institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap på Örebro universitet, en gång på twitter om det finns någon studie som kan visa att en 15 åring kunde mer 1986 än vad en femtonåring kan 2016 och hur man isåfall mäter det. Det visade sig att det visst fanns en sådan studie från IFAU som försökt att ta reda på detta, men den fick mycket kritik av Sveriges ledande psykometriker Jan Eric Gustafsson. Även Christian Lundahl sa sig vara skeptisk till rapporten och hade svårt att se värdet av den, och jag är beredd att hålla med. Hur kritisk jag än är till att skolan gjordes till en marknad och andra påhitt som de hade där i början av nittiotalet fann dåtidens människor goda skäl till reformerna och framförallt var det stor uppslutning bakom dem. Inget säger att det skulle ha blivit bättre om vi inte hade genomfört dessa reformer. Då var vi överens om att reformerna var bra nu är vi tämligen överens om att saker vi gjorde då inte blev så bra, och behöver göras om utifrån hur det ser ut idag. Men att ta tillbaka dåtidens skola som den var då blir ju liksom ett hopplöst projekt och vi kan inte på något sätt mäta att den genomsnittliga femtonåringen kan mindre idag än den kunde för tjugo år sedan. Det är för många variabler som spelar in.

Men i våra minnen var skolan bättre förr. Att det regnade på rasten, att man fick röka i rökrutan och de auktoritära skrämmande lärarna har blivit minnen som vi förträngt och vi minns istället hur solen sken på den snälla fröken Birgitta som alltid hade tid för oss. Vi har glömt att fritids-verksamheten inte var utbyggd och att vi allesammans var nyckelbarn som var hemma själva och väntade på mamma och pappa, precis som Alfons i  de populära barnböckerna. Vi har glömt att pojkarna fick tafsa, att mobbarna fick mobba och att de som sa ifrån fick skylla sig själva.

Det var inte bättre förr men det betyder ju inte att det är bra nu. Nu har vi vår tids problem att ta hand om. Dagens skola måste kompensera bättre för människors olika förutsättningar, bli mer likvärdig och klokt ta sig an en okänd framtid som nalkas allt fortare.  Skolan ska utvecklas med nutidens utmaningar för ögonen och inte med en nostalgisk blick i det förgångna. För även om vi nostalgiskt kan drömma oss tillbaka till tiden då solen sken hela sommaren, får vi inte glömma bort att den tidens människor också de mindes en svunnen tid som de tyckte var bättre. I skenet av ljusrosa minnen, hur långt bak vi än kommer i historien, var det alltid lite, lite bättre förr.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s