Pandemin gör vår förödande syn på skola tydlig.

Igår skrev Expressens kulturchef om Utbildningsradions nya serie ”Skrivglappet” som handlar om hur unga skriver allt sämre. Karin Olsson skräder inte orden och målar upp en katastrofal bild av vad svensk skola är.

Samtidigt verkar inte någon förstå kopplingen mellan det URs program tar upp och hur vi som samhälle faktiskt behandlar och ser på vårt skolsystem. Aldrig tidigare har det dock varit tydligare än nu under rådande pandemi hur styvmoderligt och märkligt vårt land ser på en av samhällets viktigaste grundpelare.

När Anders Tegnell i våras stod och försvarade att svensk skola inte skulle stänga i våras, handlade det inte om att värna elevernas utbildning, utan istället lyfte han fram behovet av barnomsorg så att föräldrar kunde jobba. Skolan blev i ett svep reducerad till en förvaringsplats där föräldrar dumpar sina barn snarare än en plats där det ges livs- och samhällsavgörande utbildning.

När gymnasieeleverna i våras hänvisades till distansundervisning dröjde det inte ens två veckor innan Skolverkets generaldirektör gick ut och pratade om en pedagogisk revolution och undervisningen på distans förväntades ”gå lika bra” som vanlig undervisning trots att ingen egentligen brytt sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till. Det har inte blivit någon diskussion likt den i Frankrike om att distansundervisningen, så som den i detta nödläge kan utformas, aldrig ens kan jämföras med elevernas ordinarie undervisningskvalité. Ingenstans på en högre samhällsnivå eller på ledarplats i våra tidningar diskuteras hur vi ska kompensera för den utbildningsskuld som pandemin helt självklart orsakar. Vi förstår helt enkelt inte kopplingen mellan förutsättningar, kvalitet och resultat.

Skolan förväntas bara leverera med tiden som måttstock. Varje år ska ge en viss typ av kunskap alldeles oavsett hur detta år sett ut. Och om skolan inte levererar så skyller vi på att skolan är dålig, lärarutbildningen är kass och lärarna saknar auktoritet, kunskap och ledarskapsförmåga. Inte för en sekund reflekterar vi som samhälle över under vilka förutsättningar skolan har att leverera. Inte för ett ögonblick behöver de som ger förutsättningarna ta ansvar. Inte en enda reporter ställer någonsin någon huvudman till svars. Istället kan varenda huvudman delegera så långt ner i organisationen att det tillslut blir upp till varje lärare att hantera.

Nu i höst när det står klart att Covid inte alls kommer ge med sig, står gymnasierna inför ett läsår där de inte bara förväntas lösa trängseln i sina egna, ofta sedan länge tämligen trånga lokaler, utan de förväntas dessutom med hjälp av distansundervisning fixa trängseln i kollektivtrafiken. Till och med själva förordningen som gör det möjligt för skolan att undervisa på distans är skriven så att det enbart kan göras om det behövs för att minska trängseln i just kollektivtrafiken. Inte för att säkra elevernas utbildning.

Göteborgs utbildningsnämnd har nu med stöd av förordningen och ivrigt påhejade av resten av Sverige beslutat om delvis distansundervisning och ger Göteborgs gymnasier nåt slags omöjligt pussel att lägga vars enda lösning är att varje enskild lärare får ta på sitt ansvar att ge eleverna enkla icke lärarledda uppgifter att klara på cirka 50% av sina lektioner. Detta eftersom ingen vill ta de jobbiga besluten om förutsättningar på huvudmannanivå. Istället sätter man förväntningen att skolorna i kommunen ska fortsätta att samarbeta kring och ge exakt samma tillgång till, till exempel språkundervisning och olika individuella kursval. Allt ska fungera som vanligt alla ska få exakt det de vill, trots att det faktiskt inte är fysiskt möjligt under rådande förutsättningar.

Ingen, som inte är lärare, och knappt ens lärarna längre, lyfter på ögonbrynen och ingen verkar fatta att om vi inte begriper att varenda jäkla lektion som våra elever har är viktiga, kommer eleverna att skriva sämre i slutändan. Det är liksom det skola går ut på. Vi beter oss som att elevernas lektioners kvalitet varken gör till eller från, huvudsaken är att det går att säga att vi haft nån slags lektion. Att vi loggat den i nåt system.

Men gnälla på skolan, när eleverna inte skriver så som vi förväntar oss, det gör vi. På ledarplats, i riksdagen och runt våra köksbord. Trots att det faktiskt är allas vårt eget fel. Det är Karin Olssons fel, det är ditt fel men också mitt. Du kommer inte vare sig få se eller skriva på några protestlistor mot samhällets och huvudmännens orimliga förväntningar, du kommer inte gå i några demonstrationståg, eller förorda stödpaket. Du kanske till och med kommer åka kollektivtrafik trots att du kan jobba hemma eller cykla. Ingen kommer höja rösten, slå näven i bordet eller försvara elevernas rätt till vettig skola. För vi fattar inte att hela problemet ligger i förutsättningarna. Vi begriper inte på riktigt att skolan är viktig. Inte bara livsavgörande för eleverna som går i den utan för hela samhällets utveckling. Inte heller begriper vi att exakt ingen egentligen har ett övergripande ansvar för skolan eftersom den faktiskt styrs av marknaden, alltså av dina och mina sammanlagda val.

Slutligen, bara för att bevisa min tes, igår nekade Göteborgs universitet eller åtminstone dess rektor att, i dessa tider, då universitetets lokaler ekar tomma, låna ut en sal eller tio så att vi på gymnasiet kan sprida ut eleverna, minska trängsel både i skolan och i trafiken och på så sätt faktiskt ge gymnasiet förutsättningar att inte äventyra elevernas utbildning mer än pandemin redan gjort så att våra unga i normal takt kan söka in på just GU. Men å andra sidan, GU agerar ju bara exakt så som alla vi andra gör varje dag hela tiden.

Kanske hade svaret från GU varit ett annat om frågan kommit från huvudmannens ledning, men se så fungerar svensk skola, att varje enskild rektor får skrapa med foten själv och då är det lätt att säga nej.

2 thoughts on “Pandemin gör vår förödande syn på skola tydlig.

  1. Så bra Karin. ”Huvudmannens ledning”! Dom har ju fått ett alldeles eget elfenbenstorn att sitta och bestämma i. Och är det problem nånstans i skolorna så är det fel på ungdomarna, lärarna eller föräldrarna. Och who cares?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s