Tankar efter en dag på #skolriksdag

Jag är inbjuden för att twittra och blogga under SKLs skolriksdag. Ett spännande och roligt uppdrag som jag är glad över. Det är alltid roligt att hamna i nya sammanhang och se på samma skolfrågor, som jag arbetar med så mycket, ur andra perspektiv och med andra ögon. Men vilka är då tankarna som snurrar nu när kvällen lagt sig över det vårligt vackra Stockholm och jag sitter på mitt hotellrum efter en rask promenad i kvällssolen.

På vägen till Stockholm lyssnade jag på Vetandets världs programserie Pisa-doktrinen. Om hur våra internationella mätningar resulterat i att vi numera tävlar internationellt i att ha den bästa skolpolitiken. Nackdelen med grävande journalistik är ju att reportagen ofta visar upp en svartvit verklighet, samtidigt är vinkeln på programmen intressant, inte minst eftersom just dessa mätningar refereras om och om igen här på Skolriksdagen. En stilla undran är, om vi ska utgå från att alla ska lyckas, finns det då någon mening med att tävla och tävlar vi ens i samma gren? I vilken kontext görs mätningen? Är den ena skolkommunen den andra lik? En sak är ju att mäta om eleverna lär sig det vi tänkt, en annan att ranka vem som är bäst och vem som är sämst. Finns det inte en risk för att man hämmar kreativt nytänkande eftersom det skulle kunna innebära tappade placeringar i kommunrankingen? Finns det inte en risk att vi tappar bort skolans likvärdighetsuppdrag i tävlingshetsen? Att vi inte vill dela med oss av våra framgångsfaktorer? Att viljan att vinna tar överhanden.

Hursomhelst ser jag med glädje hur skolministern vill tala gott om skolan och vill samarbeta på alla nivåer inom skolorganisationen. Även om han, ärligt talat, inte hade så mycket konkret att säga, så visar det på den intention som genomsyrat hela dagen. Nämligen vikten av en lärande organisation och att skapa utbyte och systematik i lärandet mellan lärare, skolledare förvaltningar och politiker. Att lära av varandra och inte tävla mot varann. När vi i Skolsmedjan startade vårt arbete var det få som på riktigt förstod vad vi menade med kollegialt lärande med fokus på elevens lärande i en lärande organisation. Under dagen idag på de olika seminarierna har jag sett många fina exempel på hur det sakta men säkert börjar bli verklighet runt om i Sverige. Det görs mycket bra i svensk skola, helt enkelt. Och det gör mig glad att se att huvudmännen börjar förstå att det är de är viktiga nycklar för att alla elever ska lyckas.

Andra spännande iakttagelser är hur Academedias Marcus Strömberg vågade komplicera frågan om det fria skolvalet och hur det påverkar likvärdigheten i skolan. Att Skolverkets Anna Ekström som vanligt var klok och ovanligt skarp när hon sa att det är allas förbannade plikt att ta sitt ansvar. Jag ska ta mitt och ni var och en ska ta ert. Att även skolledarnas, förvaltningarnas och politikernas kollegiala lärande lyfts upp och problematiseras. Att vår skolminister uppenbarligen inte ville diskutera EU-migranters barns rätt till skola. Och sist men inte minst lyfts den viktiga frågan om likvärdighet nästan hela tiden.

Sammanfattat en bra dag som kommer att generera nya tankar, idéer och texter.

Att läsa nu och då

Det raljeras med jämna mellanrum över att skolan drabbas av frälsningsmetoder som ska rädda skolresultaten och varje tid har sin egen frälsningsmetod. 90-talets experimentskola brukar beskyllas för att oförsiktigt anammat nya metoder. Men faktum är att många av metoderna som lanserades då bekräftas av de stora forskarna Fullan, Timperly och Hattie. Problemet på 90-talet ligger snarare i kombinationen av en oreglerad skola med färre undervisningstimmar och osäker ekonomi. Därför lämnades barnen ensamma med allt färre lärarledda lektioner. Det finns de som proklamerar en tillbakagång till en skola från förr där eleverna klarade av att tolka mer komplicerade texter och kunde recitera de stora diktarna utantill.
   Jag tror att bristen på helhetsgrepp om skolorganisationen och den riktning den bör ta gör att vi stället för att låta olika kompetenser samverka istället skapar en polarisering i skoldebatten. Olika idéer ställs mot varandra trots att de egentligen vill samma sak. Att våra unga ska bli kloka medborgare med goda samhälleliga förmågor. Vi måste ta tillvara på alla kompetenser och förstå att denna polarisering kan bli förödande för oss.
   Communication Trust i Storbritannien har gjort en grundläggande kartläggning av eleverna i Storbritannien vad gäller deras förmåga att kommunicera. Det har visat sig att det finns en tydlig koppling mellan bristande kommunikationsförmåga och svårigheter att sitta still. De flesta barn som i skolans senare år har svårigheter med disciplin och blir utåtagerande, har också svårigheter med att kommunicera i båda tal och skrift. Så många som 11% av ungdomarna som nått gymnasieålder har betydande kommunikationsproblem. Av de som saknar arbete i Storbritannien har över 40% också svårigheter att kommunicera. Kan du inte berätta så att folk förstår vad du gjorde dagen innan, blir det omöjligt att sammanfatta läxan för dig själv och än mindre kommunicera din kunskap till läraren. Kommunikation är central i vår inlärningsprocess helt enkelt.
   Günter Kress som är professor på Londons universitet menar i sin forskning att olika tider har olika koder för vad som är det rätta. På femtiotalet var hemmafrun idealet, något som vore otänkbart 2015. Hur reklamens kommunikation förändrats genom tiderna blir en tydlig fingervisning om hur våra gemensamma symboler förändras och tolkas olika. En lycklig hemmafru med huckle ger en helt annan signal nu än vad den gjorde 1950. Med det i tankarna kan vi börja fundera över hur vi kommunicerar idag.
   I en lärobok om dikttolkning från 50-talet beskrivs tolkningen i detalj. Texten är tät men diktens tolkning sätts i en kontext och läsaren får hjälp att tolka dikten strof för strof. I en jämförbar lärobok 2015 placeras dikten i ett myller av bilder, korta faktabubblor och några frågor som vill uppmuntra eleverna att tänka själva och få en egen bild av dikten. Att läsa texten i boken från femtio-talet är förvisso krångligt, och frågan är hur många av oss som har tålamodet att läsa den typen av text idag, men eleven hålls i handen genom hela diktläsningen. Krav på egna tolkningar och att kommunicera dessa tolkningar ställs inte. Inte heller behöver eleverna koppla bilder till dikten. Och frågan är om läroboksförfattarens bildsättning och tillika bildtolkning i våra moderna läroböcker stämmer överens med de olika elevtolkningarna av de samma.
   Men du behöver faktiskt bara gå till en vanlig dagstidning för att se att skillnaderna i vilka förmågor som krävs för att tolka tidningen är markant olika då och nu. En äldre tidning har tät komplicerad text med långa meningar och bilderna är få. Den moderna tidningens texter är korta med enkel meningsbyggnad och den är överlastad med stora bilder i färg.
   Frågan är dock hur mycket vi tränar barnen att tolka dessa bilder? När diktläsningen i skolan inte längre handlar om att räkna stavelser eller läsa olika tolkningar andra gjort. När vi istället kopplar dikten till en bild som lämnas otolkad och som kan betyda lika många saker som det finns elever i klassrummet behöver vi andra metoder. På samma vis som femtiotalets hemmafru ger en annan signal i dag har även hur vi kommunicerar med text förändrats.
   Maria Rasmusson som nyligen skrivit en avhandling om läsförståelse i en digital tid, visar, inte helt otippat, att det krävs en annan typ av läsning när du läser på datorn än när du läser på papper. Nu är det inte bara text och bild som ska tolkas, nu kan du klicka runt bland olika länkar och texten stöds inte sällan av olika filmer. Det där ställer helt nya krav på läsaren. Krav som vi måste ta på allvar.
   Så om vi vill lära våra barn att läsa måste vi förstå i vilken samtid våra barn ska läsa, kommunicera och verka. Att stärka våra barns kommunikativa förmågor är centrala om vi vill att de ska kunna verka i en modern värld. Att koda ett spel som någon annan ska förstå att spela kan på så vis stärka kommunikationen och förmågan att berätta och också stärka förmågan att tyda annan kommunikation. Vi måste se till det vidgade textbegreppet där tolkningen av bild och film också är en del av texten, för det är så vår verklighet ser ut.  Det är den typen av läsning som kommer att vara den dominerande vare sig vi vill eller inte. Sen ska vi för den skull inte underskatta vikten av ett högt bildnings ideal. Att kunna recitera dikter tillexempel räddar ju oss från vansinnet i våra mest utsatta stunder.

I svallvågorna efter dagens GP-artikel

Jag älskar att arbeta med våra ungdomar i skolan varje dag. Det finns få som lärt mig så mycket, utmanat och utvecklat mig. I fredags hade vi en lektion i argumentation och vi diskuterade normer, och ungdomars villkor. Om hur det är att vara ung idag. Debatten var fantastisk. Eleverna tyckte inte samma men de lyssnade på varandra argumenterade sakligt. De var engagerade men hade fortfarande en schysst ton i diskussionen. Det var länge sen jag bevittnade en så nyanserad debatt. Jag har på så många sätt världens bästa och viktigaste jobb. 

Idag skriver Viktoria Struxsjö och jag på GP-debatt. Vi skriver om alla elevers rätt till en likvärdig skola och hur en skolorganisation som tar skolans kompensatoriska uppdrag på allvar kan spela en avgörande roll för att minska utanförskap och segregation. I Göteborg har segregationen blivit allvarligare för varje år sen 90-talet, samtidigt har vi sen tidigt 90-tal en skolorganisation som accepterar att vissa skolor bara klarar av att ge knappt hälften av eleverna gymnasiebehörighet. Det betyder inte att de som arbetar på de skolorna gör ett dåligt jobb. Tvärtom kämpar dessa skolor för att göra det bästa de kan för de elever som går där utifrån de förutsättningar skolorna fått. Och eleverna gör så gott de kan. Istället för att prioritera alla barns rätt till en likvärdig skola har vi, som samhälle, prioriterat andra saker. Individens rätt att välja och företags rätt att få starta skolor är några saker vi ägnat oss åt att värna. Glömmer man bort skolans kompensatoriska uppdrag får man ett segregerat samhälle. Och ett segregerat samhälle är ett våldsamt samhälle. 

När jag ikväll gick in på GPs Facebookssida och läste kommentarerna under vår artikel fick jag så ont i magen. Där skriver vuxna människor att skolproblematiken beror på föräldrar och ouppfostrade ungar. Att kan föräldrar inte uppfostra sina barn ska de ge fan i att skicka barnen till skolan. Att skylla våld på samhällsstrukturer är att frånta individen sitt ansvar och så vidare. Tonen är hård, sarkastisk och rå. Oviljan att förstå indirekta orsaker och hur vi tillsammans kan bygga ett helt samhälle skrämmer mig. Det hårda tonläget är obehagligt. Hur hamnade vi här? 

Jag längtar tillbaka till mitt klassrum till mina utomordentligt nyanserade elever. I klassrummet kan jag i alla fall försöka att göra skillnad. Även om de strukturella och organisatoriska förutsättningarna inte alltid är de bästa. Med det sagt vill jag naturligtvis tacka för alla positiva ord som vi också fått. Tillsammans kan vi och måste vi vända detta. 

Flickan från förr 

Lite stressad kommer jag in på förskolans gård för att hämta mitt barn, som fått feber under dagen. På gården ser jag personalen som säger att min lillkille ligger inne på soffan. Jag noterar i ögonvrån att det finns ytterligare en vuxen på gården. Det är något bekant över henne och jag borde väl hälsa, men jag vill skynda in till min sjukling, så jag struntar i artigheterna. 

Sonen sitter i soffan med en fröken och äter glass. Nöjd men ändå lite ömklig. Jag slår mig ned bredvid honom. Då hör jag en röst bakom mig. “Karin, känner du inte igen mig.” Och då gör jag det. Den bekanta personen från gården, som nu står bakom mig, är en gammal elev. En av de där eleverna som krävde de där extra timmarna av engagemang. En av de eleverna som livet inte var så snäll mot. Som faktiskt for ganska illa. Hon står framför mig och hela hon är så strålande vacker. Jag kramar om henne länge. Hon är en av de där eleverna som aldrig riktigt lämnat mig.

Nu står hon på sonens förskola och ler med hela ansiktet och säger stolt; “Till våren är jag klar med komvux och jag kommer gå ut med högsta betyg.” Sen som en viskning “Vet du att du var den första som såg mig och förstod hur illa det var.” 

Den stunden, den flickan, det leendet kommer jag bära med mig resten av mitt lärarliv. Min insats i hennes historia är inte särskilt stor, och eftersom hon lämnade vår skola i förtid skulle det till och med kunna ses om jag misslyckats. Men nu stod hon här med sin gymnasiekompetens, hel och välmående. Tänk om jag inte hade ringt de där samtalen den där gången för länge sen, om jag inte lagt ner den där tiden. De där extra timmarna. Jag kan inte tänka mig ett bättre kvitto på en insats. Det ska jag påminna mig om nästa gång jag tycker att elevärenden äter upp min tid. De där fem minuterna i hallen på förskolan gav tillbaka, flera gånger om.

När prestige står över allt -om betygsuppgörelsen

För att få tillstånd en kraftfull nationell skolpolitik kommer det krävas att politiker sätter sin personliga prestige på spel och vågar lyssna på professionen och komma överens i viktiga sakfrågor. Betygsuppgörelsen mellan regeringen och alliansen är en sällan skådad uppvisning när politiker väljer att göra precis tvärtom. När skolpolitikerna äntligen samarbetar gör de det för att rädda varandras prestige istället för att göra rätt i sak. För att trösta mig och försöka hitta nån slags hopp om politiken tänker jag på den forne utbildningsansvarige i Göteborgs kommun. Han vågade i alla fall.

Frank Andersson var socialdemokratisk utbildningsansvarig i Göteborg i början av 2000-talet och han hade det inte lätt. Det fattades mängder av förskoleplatser och körena var långa. Därför togs det då kontroversilla beslutet att låta barn till föräldralediga bara få vistas på förskolan 20 timmar i veckan.

Vid tidpunkten hade vår son precis fått plats på en föräldrakooperativ förskola, och dessa förskolor var undantagna beslutet.  Det tyckte många var orättvist  Att rätta till denna skevhet blev en prestigefråga för politiker från den rödgröna majoriteten och beslut fattades snart att även fristående förskolor skulle få halverad skolpeng för barn till föräldralediga. Beslutet resulterade i ramaskri på de kooperativa förskolorna men på de kommunala förskolorna var man nöjda och politikerna hade vunnit viktig prestige.

Det politikerna dock inte tänkt på var att de fristående verksamheterna i regel var små och att de nya ekonomiska spelreglerna, rent organisatoriskt, skulle vara omöjligt att klara. Om man bara får betalt för ett halvt barn måste man ju ta in två föräldralediga familjer på en plats för att få ekonomin att gå ihop. Hur gör man då när familjerna inte längre är föräldralediga och man får övertaliga familjer?

För att förklara det omöjliga ekonomiska pusslet bjöd vår förskola in Frank Andersson. Den utbildningsansvarige kom, han lyssnade och han förstod det orimliga. En vecka senare var beslutet upprivet.

All den vunna prestigen som beslutet inneburit gick förlorad samtidigt såg han till att stadens alla kooperativa förskolor kunde fortsätta bedriva sin verksamhet, och på så vis räddade han en stor mängd förskolplatser för staden.

Frank Andersson kunde helt enkelt kliva bortom sin personliga prestige och lyssna till vilka konsekvenser hans beslut skulle få för den lilla kooperativa förskolan. Våra nationella skolpolitiker däremot har fått ett entydigt besked om att betyg inte är något som kommer att förändra eller öka lärandet på våra skolor. Instans efter instans har upplyst politikerna om detta.

Vad gör de då? Jo jag antar att Björklund ringt upp Fridolin och sagt typ; “Om du inte hjälper mig att ta mig ur den här knepiga betygssituationen med bibehållen prestige så kommer jag se till att motionen i riksdagen går igenom och då förlorar du din prestige och det har du inte råd med efter den fallna budgeten.”

Båda politikerna vann och skolan förlorade, igen. Och avståndet mellan skola och politiker är större än någonsin förr. Grattis!

#Bett2015 dag ett “En värld full av symboler”

Så kom då dagen då vi äntligen kom iväg till Bett. Planeringen, förväntningarna och engagemanget inför de här dagarna har varit stort, och vi är en bra trio som åker från min skola.

Samtalet mellan oss tre har pågått sen vi träffades på Landvetter i morse till dess att vi nu stängde hotellrumsdörren för några timmars sömn. När vi får möjlighet att prata skola kan vi helt enkelt inte sluta.

Dagen har bjudit på två föreläsningar den ena med Günter Kress professor i semiotik och lärande på på Londons universitet och Jenny Åkerman som bland annat är talesperson för Mensa. Men då timmen är sen tänker jag ägna mig en liten stund åt att försöka lyfta och reflektera över det symbolspråk Kress talade om.

Kress talade om att skapa mening i en allt snabbare värld. Hur tolkar vi det som sänds ut? Hur lär vi våra barn att tolka sin samtid? Han visade tydligt på hur vårt sätt att kommunicera kunskap och information genomgått en enorm förändring de senaste 50 åren och att detta startade långt innan internet och den digitala tekniken.

Om vi tittar på reklam från femtiotalet ser vi idag ganska fort att det är ifrån femtiotalet då vi har lärt oss vilka sociala koder som gällde då. Idag skulle inte alls samma kommunikation fungera då vi i samhället bytt kontext. Samma skillnad på till exempel tidningar från femtiotalet i jämförelse med våra dagars fyrfärgstidningar.

Ett nummer av The Times från femtiotalet krävde att du som läsare var redo att göra ett stort arbete. Lägga ner tid, koncentration och engagemang. Artiklarna och var ofta långa med långa krångliga meningar, skrivna med liten text utan bilder. Idag är ofta bilden större än texten meningarna är korta och det är lättläst.

Vidare kan du titta i en lärobok från samma tid så är den idag textbaserad. Idag använder vi sällan bara text, själva texten bär ofta inte själv hela informationen, utan vi måste också avkoda bilderna. Lär vi våra barn det? Vet vi hur vi lär ut det? Har vi reflekterat över att skillnaden mellan då och nu är enorm? Och påverkar denna vetskap vårt sätt att undervisa. För varje symbol vi använder finns det lika många tolkningar som det finns människor menar Kress, så länge vi inte diskuterar och försöker nå konsensus. En hisnande tanke i en värld så full av symboler.

Det får bli dagens tanke. Nu är det dags att sova.

PS Att på en resa med tema ny teknik bo på ett hotell utan wi-fi är en liten rolig paradox

Ingen fråga är för dum. En liten berättelse såhär i juletid.

Det är den 7 november och familjen äter middag. På radion har jag under dagen blivit påmind om att det just idag är dagen då Stockholms blodbad inleddes. Runt middagsbordet börjar jag att berätta om denna fruktansvärda historiska händelse. Jag berättar om Kristian Tyrann, och om Sten Stures änka Kristina. Om Gustav Vasas pappa som så olyckligt knackar på slottsdörren denna ödesdigra kväll och jag berättar om biskoparnas maktkamp som gör att nästan alla inflytelserika människor i Stockholm under denna tid fick sätta livet till. Jag berättar om hur folket beordrades att tvätta Stockholms gator rena från blod. Äldste sonen, som går i femte klass, hjälper mig i min berättelse. Nioåringen och maken lyssnar spänt, medan femåringen ber om mer ost till sin pasta.
Flera veckor senare sitter jag och femåringen i bilen hem från förskolan. Han sitter bredvid mig och jag märker hur han funderar över något, tillslut frågar han. ”Mamma, varför finns det inga killfröknar på förskolan?” Jag säger att jag inte vet och att det är konstigt. Det måste ju vara världens bästa jobb att få arbeta på förskola. Min lille pojke ser sammanbiten ut och funderar en lång stund sen säger han; ”Det var nog så att alla killfröknar dog den där gången då alla blev halhuggna.” Jag förstår inte alls vad han menar. Vaddå gången då alla blev halshuggna? Vad menar han? ”Ja, men mamma den där gången då moster Stina fick välja hur hon ville dö. Men hon svimmade och då klarade hon sig. Det var nog då alla killfröknar dog.”
Tänk vad viktigt det är att veta elevens förförståelse när du ska lära ut något. Tänk vad svårt det är i klassrum fyllda med elever med olika bakgrund födda i olika kontexter. Tänk vad galet det kan bli om du inte innan tar reda på vart var och en befinner sig när du sätter igång en lärresa. Jag undrar hur ofta jag skjuter över målet? Går det att undvika?
Jag tror inte det Bara just därför arbetar jag aktivt för att det i skolan inte finns det några dumma frågor. Det är alltid okej att göra fel. För inte vill vi att femåringen ska gå genom livet och tro att förskolans killfröknar utrotades under Stockholms blodbad.