Det är nu det avgörs vilka som blir morgondagens hjältar

När jag gick på gymnasiet såg jag likt de flesta gymnasister vid tidpunkten den då hyperaktuella filmen Schindlers list med skolan. Just då, i början av 90-talet, var nynazism högaktuellt och vi hade precis fått in det främlingsfientliga partiet Ny demokrati i riksdagen. Vi arbetade mycket med just andra världskriget och såg många filmer om både nazism och nynazism. Då på den tiden hade vi stora problem med unga arga män som lockades till nynazismen och dess våldskultur. I skolan var det självklart att vi skulle utbildas så att vi förstod att inte lockas av de främlingsfientligas budskap.

Schindlers list var en, som jag minns det, stark film om hjältemod. Om hur den lilla människan faktiskt kan göra något för att rädda sin medmänniska undan ondskan. Men mina tankar efter filmen handlade kanske inte främst om den vidriga ondska judarna utsattes för eller Schindlers hjältemod. Snarare kom mina tankar att handla om att det finns så få hjältar i historien som faktiskt gjorde något åt det elände som de såg framför ögonen. Ingen som levde i Tyskland under denna tid kan ha undgått att judar blev deporterade. Inte en enda människa som levde där då kan påstå att de undgått att se den hets som denna grupp utsattes för. Ändå var det förhållandevis få som faktiskt gjorde något för att förhindra det som skedde. Vad beror det på? Inte kan det vara så att nästan ett helt land tyckte att gasa 6 miljoner judar var en bra idé? Så kan det naturligtvis inte vara.

När vi såg filmen om Schindler var det självklart för oss att identifiera oss med hjälten. Självklart skulle vi, om vi levt i Tyskland vid tidpunkten, varit de som ställde sig på de svagas sida, i en tid av nöd och svårigheter. Självklart skulle vi inte klara av att se människor lida. Vi skulle riskera vår egen välfärd för att rädda livet på vår medmänniska. I våra diskussioner i skolan efteråt var varenda en av oss övertygade om att det var just så vi skulle agera. Ändå gnagde tanken i mig att det i Tyskland trots allt varit så väldigt få som agerat hjältar på det viset.

För några dagar sen satte Sverigedemokraterna upp en kampanj mot tiggeri i Stockholms tunnelbana. Retoriken är skrämmande lik den som nazisterna använde sig av 1933. I opinionsmätning efter opinionsmätning växer antalet sverigedemokratiska sympatisörer. Detta sker samma sommar som 50 miljoner människor är på flykt varav hälften är barn. Siffran har inte varit högre sen andra världskriget. Varje dag ser vi människor som lider stor fattigdom och misär på våra gator, i våra tidningar och våra nyheter. Inte kan vår medmänskliga reaktion på detta vara att stänga våra gränser och förbjuda fattigdom? Inte kan vi låta sverigedemokraterna, som hämtat sin ideologi och retorik hos samma ideologer som nazisterna gjorde en gång, sätta agendan för hur vi ska agera?

Schindler är en självklar hjälte och det är med honom och hans skara de flesta av oss identifierar. Men det är efter hur vi handlar just nu, idag, när världen står i brand, som historien kommer döma oss, det är nu vi väljer om vi faktiskt följer hans exempel. Om vi är hjältar eller inte. Så om du, precis som jag, tror att du skulle varit en av dem som skulle ställt sig på medmänsklighetens sida i nazismens Tyskland är det upp till bevis nu. Än deporteras inga människor i vårt land, än lever vi i välstånd och välfärd. Men runt om i världen utsätts människor, däribland mängder med barn, för obeskrivliga hemskheter som blir värre och värre varje dag och här hemma ökar sympatierna för de som vill hindra människor att fly just dessa hemskheter. Att hindra människor att skaffa mat och trygghet till sina barn kommer aldrig att bli heroiskt. Låt oss lära av historien och agera medmänskligt, istället för att som i Tyskland på 30-talet passivt titta på och odla vårt missnöje. Det är nu det avgörs vilka som blir morgondagens hjältar.

Om en vecka ska jag åter tillbaka till skolans värld och mina elever. Jag kommer fortsätta att sätta ljus på vår historia och utbilda våra unga så att de förstår att ta avstånd från alla former av främlingsfientlighet. Det är inte hjältemodigt, utan min plikt. Men jag hoppas att det är ett sätt att skapa handlingskraftiga medmänskliga hjältar i en tid när vi behöver det som mest.

Advertisements

När det är dags att säga tack!

För lite mer än 11 år sedan gick min man, jag och vår lille son runt i vår stadsdel i jakt på förskoleplats. Vi hade fått besked av kommunens samordnare att någon kommunal plats inte var att räkna med än på väldigt länge. Vi hade tyckt vi varit ute i god tid och följt alla regler och rekommendationer och var lite tagna av att vår lille pojk nog inte skulle få någon förskoleplats.  Därför, som en chansning, hade jag på vinst och förlust skrivit ut en lista på alla fristående förskolor i stadsdelen och nu den här kalla februaridagen gick vi runt för att besöka de olika alternativen. Vi visste då ingenting om vare sig föräldrakooperativ eller andra former av fristående förskolor och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var skeptisk. Men vi hade liksom inget annat val. Barnet måste ju ha en förskoleplats.

Vi gick från den ena förskolan till den andra och lämnade in vår intresseanmälan. Jag minns att vi kände oss lite obekväma i vårt letande. Så till slut kom vi till en gata där det på mitt papper fanns två förskolor men på andra sidan vägkorsningen, på andra sidan gränsen till stadsdelen låg det två till. Den ena var en montessoriförskola som bara tog emot äldre barn, men när vi ringde på dörren till den andra var det som om vi klev in i en ny värld. Det öppnade en förskollärare som utan att tveka pratade direkt till vår lille ettåring som stod där vid dörren och hon fångade på ett nästan magiskt sätt hans uppmärksamhet. När vi gick därifrån minns jag att vi sa till varandra; “Tänk om vi fick ha vårt barn där. Tänk om vi fick den möjligheten”.

Av tio förskolor som fick vår intresseanmälan svarade en och det var just Draget. Och vår lille pojk fick plats att börja. Idag den 18 juni 2015 har vi varit och sagt hej då. Tre barn har blivit stora och det är dags för oss som familj att lämna allt vad kooperativ innebär. Men det är också tid att säga tack för det finns så enormt mycket som detta kooperativ gett mina barn, min familj och mig.

I elva år har vi städat, tjänstgjort, gått på möten, handlat, ordnat utflykter, målat, skottat snö och klippt gräs. Många har undrat, nu under våren, om det inte kommer att bli skönt att få slippa allt det där och en del av mig tycker kanske det. Men det är inte lättnad jag känner ikväll när jag skriver detta, utan tacksamhet, en tacksamhet som är svår att klä i ord. Att vi som familj varit medlemmar på Draget är nog det som präglat mig mest i mitt vuxna liv. Det är på Draget mina barn fick sin grundtrygghet utanför hemmet. De har blivit sedda som de individer de är och blivit tagna på allvar. Ofta har jag, när jag lämnat mina barn tänkt att alla, precis alla barn, borde få gå på en förskola som Draget. Där det finns lugn och omtanke, bus och lek, och professionella förskollärare och barnskötare som möter barnen utifrån deras behov med glädje och entusiasm.

Men det var också på Draget jag lärde mig vara en klok förälder, av de andra föräldrarna som hade lite äldre barn och av den personal som alltid funnits där. Vi har fått vänner för livet. På Draget fick jag också för första gången insikten av vikten av att en personalstyrka strävar åt samma håll i sitt utvecklingsarbete. Jag var personalansvarig i tre och ett halvt år och de samtalen som vi hade i personalgruppen och de erfarenheter jag fick där är fortfarande en utgångspunkt i mycket jag gör i min professionella vardag idag. Och den resa som Draget gjort som förskola på dessa elva år är jag väldigt stolt över. Jag är fantastiskt stolt över Dragets personal och skulle nominera dem till alla lärarpriser i världen om jag kunde för de har lärt mig så mycket. Och jag är så tacksam för allt.

Men nu är det slut. Det är dags att gå vidare. Draget kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan och det känns lite sorgligt att allt är slut. Samtidigt är det ju så bitterljuvt som livet är. Så det är dags att säga tack, tack till alla barn, alla föräldrar och alla fröknar ingen nämnd och ingen glömd. Vi kommer att hälsa på redan till hösten!

Våra barn är det viktigaste vi har

Jag hade inte tänkt att kommentera läraren Fredriks utspel på Facebook, där han informerade att det från och med nu kommer gälla hårdare regler på hans lektioner, och att den bristande ordningen minsann är elevernas och deras föräldrars fel. Inte heller hade jag tänkt kommentera de reaktioner som följde. Hur Fredrik hyllandes av andra lärare, eller hur Joakim Lamote gjorde en bister och satirisk film där slutsatsen blir att alla lärare är inkompetenta. Jag hade tänkt låta saken bero eftersom hela frågan så uppenbart är ett symptom på något annat. Ingenting blir bättre av att vi gräver ner oss i skyttegravar och skyller på varann. Om det måste vara någons fel kan det vara mitt det har jag redan sagt här.

Men i ljuset av gårdagens partiledarkäbbel läser jag Alex Schulmans krönika om just läraren Fredrik i Aftonbladet. Han ger åter, på finsate krönikeplats, en svartvit och förenklad bild av skoldiskussionen och konstaterar att det är lärarens plikt att se till att regler följs och att barnen gör det de ska. Plötligt blir jag så ofantligt trött att jag inte kan hålla mig längre.

I två avsnitt av Jacob Möllstam och min podcast Skolsverige har vi diskuterat Den självklara skolan. När FN nyligen gjorde en världsomspännande undersökning om vad världens människor satte vara det viktigaste för dem blev resultatet bra utbildning. I samma värld går 58 miljoner barn inte i skolan. Några av de barnen finns i Sverige. Samtidigt visar OECDs rapport att svenska elever tycker skolan inte angår dem. De menar att skolan de går i inte leder dem nånstans mer än ut i säker arbetslöshet. Och blir du ändå arbetslös, vad spelar det då för roll om du pluggar?

I vår svenska moderna skolhistoria har skolan varit en språngbräda till något bättre, möjligheter som tidigare generationer inte fått. Visionen att skapa en skola för alla, för att skapa ett jämlikare och på så vis ett mer demokratiskt samhälle var tydlig. Idéen att med hjälp av bildning skulle fler kunna ges utrymme i det demokratiska offentliga samtalet var tongivande. Om även arbetarens barn läst Strindberg gav det dem en annan möjlighet att föra sig i maktens korridorer.

Vad har vi för mål med vår svenska skola idag? Vi vet att länder med hög utbildningsnivå är de länder som går bäst ekonomiskt, har lägst sjuktal och längst livslängd. Eleverna vet på ett teoretiskt plan att de måste klara skolan, men i den offentliga diskussionen pratas det mer om hur dåligt de mår och hur lata de är. Dessutom ökar utanförskap och ungdomsarbetslöshet för varje dag som går. Var ska de finna framtidstron?

Alex Schulman menar att det är lärarens jobb att sätta reglerna i sitt klassrum och på ett enkelt plan har han såklart rätt. Men för en elev som ser skolan som en förvaringsplats på väg mot ingenting istället för en möjlighet, spelar inte hårda regler någon som helst roll. Eleven kommer inte lära sig mer i alla fall.

Ibland brukar jag säga att ordning och reda får du på två sätt; antingen slår du dina elever eller så angår du dem. Det är naturligtvis att dra det några steg för långt. Men ett samhälle som saknar förtroende för sin skola är ett svagt och instabilt samhälle. Ett samhälle där politiker käbblar om vem som kan dra bäst nytta av OECD för egen del istället för att sätta upp nya visioner och mål för skolorganisationen är farligt ute. Ett samhälle där föräldrar och lärare skyller på varann istället för att hjälpa våra barn att bygga framtiden och visa dem att de är det viktigaste vi har här och nu, skapar inte framtidstro.

Så nej läraren Fredrik är vare sig hjälte eller dum, han är ett symtom på ett problem som vi måste arbeta tillsammans för att lösa.

Ett samhälle är inte starkare än dess skola

Jag övertygad om att ett samhälle inte är starkare än dess skola. Skolan är nyckeln till det civiliserade samhället. Utan en stark och trygg skolorganisation, får vi inga demokratiska, trygga, kunniga, medborgare, som vilar på en gemensam värdegrund. Jag tror på skolan som en demokratisk kraft och som en arena för att skapa framtidstro. Skolan är vår möjlighet att skapa integration och likvärdighet. Skolan ska ge våra elever tro på framtiden och kunskap och kraft att vilja göra något med sina fantastiska liv.

För en tid sen gav vi i svensklaget, på min skola, våra elever en uppgift. Vi hade med alla åk 2-elever varit och sett Ungdomen är deras sjukdom på Backa Teater och vi bad nu eleverna utifrån pjäsen skriva debattartiklar om hur det är att vara ung i Sverige idag. Är ungdomar bara lata, gnällande, slackers eller vilka är utmaningarna som 90-talisterna själva ser? Efter att ha läst närmare 60 uppsatser börjar missmodet växa inom mig. Det är ingen rolig verklighet de målar upp, och det värsta av allt är att deras texter inte på något sätt går att vifta bort. Jag vet ju att det är sant. Svenska ungdomar saknar framtidshopp och det är förtvivlat sorgligt.

Samtidigt härjar PISA-paniken i vårt land. Överallt, hela tiden pratas det om skolan och dess misslyckanden. I söndagens Agenda tjafsade Gustav Fridolin (MP) och Camilla Valterson Grönwall (M) om hur de rent tekniskt ska kunna satsa mer på skolor som är mer utsatta än andra. I alla medier diskuteras under måndagen OECDs senaste rapport. Skolfolk, diskuterar dessutom vilken ton som används när vi pratar om skolan på sociala medier. Men i andra filterbubblor, långt borta från mitt vanliga flöde diskuteras hur korkade lärare kan vara. Hur de saknar hjärnor och ingenting vet om hur undervisning går till. I andra flöden är det föräldrarna till våra slackers till elever som hånas och förlöjligas. Det finns bubblor, ofta knutna till IT-bolag, som tycker att vi inte längre behöver skola eftersom alla numera kan lära sig vad de vill med hjälp av den nya tekniken. Och i valfrihetens namn är det inte bättre att alla får lära sig vad de vill istället för att följa skolans tråkiga läroplan. Ytterligare andra menar att vi ska stänga ute de människor de anser orsakar skolproblemen utanför vårt lands gränser.

En genomlysning av hela skoldebatten på sociala medier ger mig samma bild av ett kategoriserat polariserat tonläge likt det som präglar samhällsdebatten i stort. Allt är alla andras fel och ansvar tänker man bara ta om man också får bestämma. Men eftersom man inte får bestämma själv så tänker man tjura och inte ta något ansvar alls. För då kan man åtminstone inte skyllas för felen.

Grejen är bara den att skolan är hela samhällets ansvar. Det är mitt och ditt och vårt ansvar, varje dag, hela tiden. Vill vi ha ett helt samhälle måste vi älska vår skola. Vill vi skapa framtidstro och meningsfullhet för våra barn måste skolan fungera. Det är så enkelt och så svårt. Utan en fungerande likvärdig skola, inget civiliserat utvecklat samhälle. Det är därför det behövs en gemensam riktning och en stark vision om att skolan ska visa vägen. En idé om att skolan gör skillnaden. En övertygelse att varje elev i skolan är viktig för vårt samhälle och därför ska lyckas.

Denna riktning är för politikerna att skapa. För skolan är en politiskt styrd organisation. Men det är skolorganisationens hårda jobb och ansvar att arbeta i den riktningen som politikerna har lagt för skolan. När OECD pratar om att Sverige behöver reformera om sitt skolsystem är det den gemensamma riktningen de pratar om. Visionen om vad vi ska med skolan till. Skolan i sig fyller ingen funktion om vi inte tror på den och fyller den med innehåll. Ett innehåll som tar oss mot målet. Det saknar Sverige i dag och därför arbetar skolorganisationen åt alla möjliga håll, vilket drar isär och delar vårt samhälle i småbitar.

Min övertygelse är att ett samhälle som tror på sina medborgare och på sin skola är ett tillåtande tryggt samhälle. Ett samhälle där vi har behov av att diskutera högt och lågt utan att känna oss hotade för att du inte tycker som jag. Och i en tid där förändringens vindar blåser konstant behövs denna tro mer än någonsin. Då behövs det politiska visioner om något mer än allas rätt att välja skola. Då behövs det politiker som vi kan tro på. Då behöver vi älska skolan.

Vem gör vad i styrkedjan? …tankar efter dag 2 på #skolriksdag

Så sitter jag på tåget hem från skolriksdagen. Solen strålar utanför fönstret och i mitt huvud snurrar en miljon tankar. Det har på många sätt varit givande dagar, kanske framförallt för att jag fått möjlighet att umgås med delar av skolorganisationen jag annars sällan möter i min yrkesvardag. Jag har på nära håll fått se vad politiker, huvudmän, förvaltningar och rektorer har för frågeställningar och hur deras utmaningar ser ut.

Anna Ekström sa igår att det är svårt förstå hur den svenska skolan styrs, då styrningen är komplicerad och allt annat än självklar för dem som inte sitter precis mitt i den. Samtidigt höjdes det röster i mitt twitterflöde som ifrågasatte varför inte lärarna är inbjudna på Skolriksdag. Själv har jag inga problem med att lärarna inte är med. Lärare har andra forum att diskutera, mötas och lära. Men just denna mötesplats handlar om skolans ledarskap och just de frågorna är inte främst lärarnas. Sen skulle man kanske kunna diskutera varför det heter skolriksdag men det låter jag bli. Att alla inte är med betyder däremot inte att vi inte behöver förstå vem som styr vad i skolan.

Dagen idag har i mångt och mycket handlat om det som lite tjusigt kallas styrkedjan. Min dyslektiska hjärna vill gärna läsa styrkekedjan och rätt använd så är det just styrka denna kedja kan ge. 

Styrkedjan är den kedja av funktioner på vilken skolorganisationen är uppbyggd alltså nationella skolpolitiker, nationella myndigheter, lokala politiker, förvaltningar, rektorer, och lärare. Var och en av dessa har olika funktioner och olika mandat.  Men vi har ofta svårt att hålla oss till det som är just vårt område. Istället är olika delar av kedjan och pillar i lite olika delar av organisationen.

Det kanske allra tydligaste och enklaste exemplet är väl när nationella politiker på bästa sändningstid diskuterar huruvida vi ska ha läxor eller inte. En typisk hur-fråga som bara läraren har mandat att besluta om. Samtidigt vittnade en politiker jag mötte om att lärare ibland efterfrågar svar på hur-frågor och att man då som politiker blir lockad av att svara. Det är alltså inte helt lätt det där att hålla sig till sitt område. Men politiker har ansvar för “vad skola” varken mer eller mindre.

Ett annat mer vardagligt exempel utspelade sig lite ironiskt parallellt under dagens alla seminarier. I morse kontaktade mina elever mig eftersom de fått otydliga instruktioner om vad som gäller inför morgondagens schemabrytande aktivitet. I samma stund som de kontaktar mig inser jag att jag har missat att följa det organisatoriska direktiv som min rektor har bestämt vilket lämnat eleverna helt utan information. Att jag dessutom utan att tänka mig för, i den stunden hittar på en egen kreativ lösning, gör att inte bara jag och mina elever upplevde en känsla av kaos, även mina kollegor drabbades av min röra. 

Att hitta organisatoriska lösningar på skolnivå är rektors ansvar och alla andra kreativa icke-förankrade andra lösningar är bara av ondo. Oavsett hur välmenande de är. Rätt fingrar i rätt syltburk. Så enkelt, så svårt.

Jag tänker att skolkulturen är starkt präglad av lärarens egna kreativa lösningar och rektorers brist att våga ta ansvar och styra. Därför var det rätt uppfriskande och nyttigt att delta i seminarier vars syfte var att peppa rektorerna. Även om vi lärare där och då bör hålla oss i bakgrunden. Rektorer behöver också tid att kollegialt lära och utvecklas. Liksom förvaltningar, huvudmän och politiker. Om vi vill bygga en hel skolorganisation behöver vi respektera de olika rollerna i organisationen och se till att ta det ansvar som är mitt att ta för först, sedan kräva att andra ska ta sitt. För då blir styrkedjan en styrkekedja! 

Förövrigt anser jag att alla människor skulle må bra av en dos av Sara Lunds fantastiskt befriande budskap. Varje dag hela tiden. För visst är det så att det är möjligheten att få utvecklas olika som gjort vårt land till en ganska bra plats att bo på!

Tankar efter en dag på #skolriksdag

Jag är inbjuden för att twittra och blogga under SKLs skolriksdag. Ett spännande och roligt uppdrag som jag är glad över. Det är alltid roligt att hamna i nya sammanhang och se på samma skolfrågor, som jag arbetar med så mycket, ur andra perspektiv och med andra ögon. Men vilka är då tankarna som snurrar nu när kvällen lagt sig över det vårligt vackra Stockholm och jag sitter på mitt hotellrum efter en rask promenad i kvällssolen.

På vägen till Stockholm lyssnade jag på Vetandets världs programserie Pisa-doktrinen. Om hur våra internationella mätningar resulterat i att vi numera tävlar internationellt i att ha den bästa skolpolitiken. Nackdelen med grävande journalistik är ju att reportagen ofta visar upp en svartvit verklighet, samtidigt är vinkeln på programmen intressant, inte minst eftersom just dessa mätningar refereras om och om igen här på Skolriksdagen. En stilla undran är, om vi ska utgå från att alla ska lyckas, finns det då någon mening med att tävla och tävlar vi ens i samma gren? I vilken kontext görs mätningen? Är den ena skolkommunen den andra lik? En sak är ju att mäta om eleverna lär sig det vi tänkt, en annan att ranka vem som är bäst och vem som är sämst. Finns det inte en risk för att man hämmar kreativt nytänkande eftersom det skulle kunna innebära tappade placeringar i kommunrankingen? Finns det inte en risk att vi tappar bort skolans likvärdighetsuppdrag i tävlingshetsen? Att vi inte vill dela med oss av våra framgångsfaktorer? Att viljan att vinna tar överhanden.

Hursomhelst ser jag med glädje hur skolministern vill tala gott om skolan och vill samarbeta på alla nivåer inom skolorganisationen. Även om han, ärligt talat, inte hade så mycket konkret att säga, så visar det på den intention som genomsyrat hela dagen. Nämligen vikten av en lärande organisation och att skapa utbyte och systematik i lärandet mellan lärare, skolledare förvaltningar och politiker. Att lära av varandra och inte tävla mot varann. När vi i Skolsmedjan startade vårt arbete var det få som på riktigt förstod vad vi menade med kollegialt lärande med fokus på elevens lärande i en lärande organisation. Under dagen idag på de olika seminarierna har jag sett många fina exempel på hur det sakta men säkert börjar bli verklighet runt om i Sverige. Det görs mycket bra i svensk skola, helt enkelt. Och det gör mig glad att se att huvudmännen börjar förstå att det är de är viktiga nycklar för att alla elever ska lyckas.

Andra spännande iakttagelser är hur Academedias Marcus Strömberg vågade komplicera frågan om det fria skolvalet och hur det påverkar likvärdigheten i skolan. Att Skolverkets Anna Ekström som vanligt var klok och ovanligt skarp när hon sa att det är allas förbannade plikt att ta sitt ansvar. Jag ska ta mitt och ni var och en ska ta ert. Att även skolledarnas, förvaltningarnas och politikernas kollegiala lärande lyfts upp och problematiseras. Att vår skolminister uppenbarligen inte ville diskutera EU-migranters barns rätt till skola. Och sist men inte minst lyfts den viktiga frågan om likvärdighet nästan hela tiden.

Sammanfattat en bra dag som kommer att generera nya tankar, idéer och texter.

Att läsa nu och då

Det raljeras med jämna mellanrum över att skolan drabbas av frälsningsmetoder som ska rädda skolresultaten och varje tid har sin egen frälsningsmetod. 90-talets experimentskola brukar beskyllas för att oförsiktigt anammat nya metoder. Men faktum är att många av metoderna som lanserades då bekräftas av de stora forskarna Fullan, Timperly och Hattie. Problemet på 90-talet ligger snarare i kombinationen av en oreglerad skola med färre undervisningstimmar och osäker ekonomi. Därför lämnades barnen ensamma med allt färre lärarledda lektioner. Det finns de som proklamerar en tillbakagång till en skola från förr där eleverna klarade av att tolka mer komplicerade texter och kunde recitera de stora diktarna utantill.
   Jag tror att bristen på helhetsgrepp om skolorganisationen och den riktning den bör ta gör att vi stället för att låta olika kompetenser samverka istället skapar en polarisering i skoldebatten. Olika idéer ställs mot varandra trots att de egentligen vill samma sak. Att våra unga ska bli kloka medborgare med goda samhälleliga förmågor. Vi måste ta tillvara på alla kompetenser och förstå att denna polarisering kan bli förödande för oss.
   Communication Trust i Storbritannien har gjort en grundläggande kartläggning av eleverna i Storbritannien vad gäller deras förmåga att kommunicera. Det har visat sig att det finns en tydlig koppling mellan bristande kommunikationsförmåga och svårigheter att sitta still. De flesta barn som i skolans senare år har svårigheter med disciplin och blir utåtagerande, har också svårigheter med att kommunicera i båda tal och skrift. Så många som 11% av ungdomarna som nått gymnasieålder har betydande kommunikationsproblem. Av de som saknar arbete i Storbritannien har över 40% också svårigheter att kommunicera. Kan du inte berätta så att folk förstår vad du gjorde dagen innan, blir det omöjligt att sammanfatta läxan för dig själv och än mindre kommunicera din kunskap till läraren. Kommunikation är central i vår inlärningsprocess helt enkelt.
   Günter Kress som är professor på Londons universitet menar i sin forskning att olika tider har olika koder för vad som är det rätta. På femtiotalet var hemmafrun idealet, något som vore otänkbart 2015. Hur reklamens kommunikation förändrats genom tiderna blir en tydlig fingervisning om hur våra gemensamma symboler förändras och tolkas olika. En lycklig hemmafru med huckle ger en helt annan signal nu än vad den gjorde 1950. Med det i tankarna kan vi börja fundera över hur vi kommunicerar idag.
   I en lärobok om dikttolkning från 50-talet beskrivs tolkningen i detalj. Texten är tät men diktens tolkning sätts i en kontext och läsaren får hjälp att tolka dikten strof för strof. I en jämförbar lärobok 2015 placeras dikten i ett myller av bilder, korta faktabubblor och några frågor som vill uppmuntra eleverna att tänka själva och få en egen bild av dikten. Att läsa texten i boken från femtio-talet är förvisso krångligt, och frågan är hur många av oss som har tålamodet att läsa den typen av text idag, men eleven hålls i handen genom hela diktläsningen. Krav på egna tolkningar och att kommunicera dessa tolkningar ställs inte. Inte heller behöver eleverna koppla bilder till dikten. Och frågan är om läroboksförfattarens bildsättning och tillika bildtolkning i våra moderna läroböcker stämmer överens med de olika elevtolkningarna av de samma.
   Men du behöver faktiskt bara gå till en vanlig dagstidning för att se att skillnaderna i vilka förmågor som krävs för att tolka tidningen är markant olika då och nu. En äldre tidning har tät komplicerad text med långa meningar och bilderna är få. Den moderna tidningens texter är korta med enkel meningsbyggnad och den är överlastad med stora bilder i färg.
   Frågan är dock hur mycket vi tränar barnen att tolka dessa bilder? När diktläsningen i skolan inte längre handlar om att räkna stavelser eller läsa olika tolkningar andra gjort. När vi istället kopplar dikten till en bild som lämnas otolkad och som kan betyda lika många saker som det finns elever i klassrummet behöver vi andra metoder. På samma vis som femtiotalets hemmafru ger en annan signal i dag har även hur vi kommunicerar med text förändrats.
   Maria Rasmusson som nyligen skrivit en avhandling om läsförståelse i en digital tid, visar, inte helt otippat, att det krävs en annan typ av läsning när du läser på datorn än när du läser på papper. Nu är det inte bara text och bild som ska tolkas, nu kan du klicka runt bland olika länkar och texten stöds inte sällan av olika filmer. Det där ställer helt nya krav på läsaren. Krav som vi måste ta på allvar.
   Så om vi vill lära våra barn att läsa måste vi förstå i vilken samtid våra barn ska läsa, kommunicera och verka. Att stärka våra barns kommunikativa förmågor är centrala om vi vill att de ska kunna verka i en modern värld. Att koda ett spel som någon annan ska förstå att spela kan på så vis stärka kommunikationen och förmågan att berätta och också stärka förmågan att tyda annan kommunikation. Vi måste se till det vidgade textbegreppet där tolkningen av bild och film också är en del av texten, för det är så vår verklighet ser ut.  Det är den typen av läsning som kommer att vara den dominerande vare sig vi vill eller inte. Sen ska vi för den skull inte underskatta vikten av ett högt bildnings ideal. Att kunna recitera dikter tillexempel räddar ju oss från vansinnet i våra mest utsatta stunder.