Funderingar efter min medverkan i #Lärlabbet…

 
Tisdagmorgon, klockan är strax innan nio och en snart tolvårig flicka går lite för fort över skolgården. Trots sovmorgonen, hatar hon just tisdagsmornar. Hon vet ju precis vad som kommer att hända när hon passerar syslöjdssalens fönster. Hon försöker öka takten lite till, tittar stint ner i backen och pulsen stiger. “Åh jag älskar dig” “Snygging, jag vill ha dig” “Wow, förstår du inte att jag är kär i dig” Ropen som ekar från syslöjdssalen ackompanjeras av hånfulla upphetsade skratt och trots att flickan har blicken i marken vet hon att eleverna i salen gör obcena gester för att övertydligt illustrera ironin i orden. 

Så når hon det mörka valvet i hörnet av skolgården. Platsen där man är gömd från blickar utifrån. Hon öppnar dörren till skolbyggnaden. Nu ska hon bara upp till tredje våningen igenom det mörka tomma trapphuset. “Bara de stannar kvar inne i salen”, hoppas hon samtidigt som hon tar två trappsteg i taget. Svetten rinner längs ryggen av både ansträngning och förödmjukelse. Så äntligen tar hon steget in i sin egen korridor. Klasskamraterna jagas, knuffas, skriker och skojbråkar i väntan på läraren. Själv försvinner hon som en tapetblomma på väggen. Ingen lägger märke till att hon är där. Det är skönt.

Detta utspelade sig varje tisdag på en skolgård i Göteborg hösten 1988. Den tolvåriga flickan är jag. Jag hade året innan flyttat från landet till stan och börjat på en innerstadsskola där det rådde fullt kaos. Från att ha älskat skolan och allt vad den innebar, hatade jag den. De nya koderna som gällde bland stadsbarnen var helt främmande för mig och hur jag än gjorde för att passa in, blev det bara fel. På den här skolan var de vuxna och eleverna separerade från varandra och ofta hamnade eleverna i nån slags limbo där det rådde helt obegripliga spelregler. Regler som rådde både på och utanför lektionerna. 

Eftersom min lillasyster fått nya vänner genom att börja spela fotboll började även jag. Det var några andra flickor i min klass som spelade, men eftersom vi var så få fotbollsspelade flickor som var födda 75, så fick vi spela med de som var ett år äldre. Och det var de trettonåriga flickorna i fotbollslaget som kommit på den briljanta idéen att få killarna i sin klass att ropa i från syslöjdssalen. De gick i sjuan på högstadiet och hade bara syslöjd på vår skola. Allt de visste om mig var att jag var mitt namn, att jag var blyg och osäker och att jag var rätt dålig på fotboll. 

En dag kom en klasskamrat från laget med ett brev till mig. Hon fnittrade lite och sa att hon blivit ombedd att ge mig det. Detta var i omklädningsrummet på gympan och någon, jag minns faktiskt inte alls vem, bestämde att hon och jag skulle låsa in oss på toaletten och läsa brevet. Jag minns att hon som följde med var upprymd och tyckte det skulle bli spännande att läsa ett hemligt kärleksbrev. Själv borde jag ju förstått från vilka det var men av någon anledning gick jag med på att låsa in mig på toaletten och vi läste brevet som var överöst av kärleksförklaringar och hyllningar. 

Det var raffinerat. För en utomstående var det ju omöjligt att förstå att brevet var ett sätt att roa sig på min bekostnad. Och flickan som var med inne på toaletten förstod inte alls min reaktion, när jag ryckte brevet ur händerna på henne, rev det i bitar och spolade ner det i toaletten. Att få ett sådant kärleksbrev från en hemlig beundrare borde ju vara fantastiskt. Hon visste ju ingeting om mina tisdagsmornar. Utanför fnittrade mina fotbollsspelande klasskamrater. Själv ville jag bara försvinna. 

När UR nästan trettio år senare ringer och undrar om jag vill delta i Lärlabbets lärarpanel och diskutera vad den fysiska skolmiljön kan göra för att förhindra mobbing, är det på den här höstterminen jag tänker. Numera är jag själv lärare och att skapa en trygg arbetsmiljö är självklart en av mina viktigaste arbetsuppgifter. Det är väldigt sällan som jag tänker på den där tiden på mellanstadiet. Ska sanningen fram så var den tiden ett sådant otäckt kaos att jag förträngt det mesta. Om jag var mobbad vet jag faktiskt inte. Enda gången, som jag var ett utvalt offer, var utav de där sjuorna och de gick ju inte vanligtvis på vår skola, även om det de gjorde var otäckt. I min klass var det sällan någon som la märke till mig, som jag minns det, och det fanns de som var betydligt mer utsatta än vad jag var. Men den där otrygga kulturen som rådde på skolan var hotfull och läskig. 

Inför min medverkan i programmet funderar jag över min egen yrkesroll på min egen skola och inser att jag arbetar väldigt mycket med att bygga relationer till eleverna. Jag vill att de ska lita på mig. Eleverna ska veta att jag alltid finns för dem och att det går att berätta allt för mig. Jag rör mig medvetet ofta i korridorerna och ser till att ha tid att prata med eleverna på rasterna. Samtidigt vet jag att jag missar massor. Det pågår hela tiden saker i relationerna mellan eleverna som jag inte kan se. Därför är min relation till eleverna så viktig. De måste kunna lita på mig och våga berätta det jag inte ser. Att eleverna på skolan känner tillit till varandra och till skolans personal är ett av mitt och mina kollegors viktigaste ansvarsområden. Att skapa en trygg skolkultur som bygger på en tydlig och gemensam värdegrund.

Men den fysiska arbetsmiljön då? Hur kan man tänka för att trygga eleverna genom att förändra de fysiska förutsättningarna? På min skola arbetar vi för att eleverna ska känna sig stolta och glada över sin gamla och vackra skola. Att skolan ska vara vår gemensamma trygga plats där vi tar hand om varandra. Samtidigt saknar vi gemensamma utrymmen och samlingspunkter och det är något vi måste arbeta med och bli bättre på. Dock vet eleverna alltid var de kan hitta mig. Vår skola är just vår, alltså allas som arbetar och går där och det ska vara en plats som vi går till med glädje.

På min mellanstadieskola hade man missat allt det där. Eleverna rörde sig i en sfär och lärarna i en annan. Hur jag än funderar kan jag inte komma på var rektorsexpeditionen låg, eller var lärarrummet fanns. Inte heller kan jag påminna mig om att lärarna fanns på skolgården eller i korridorerna när vi hade rast. Varför hade vi vår ingång genom det mörka valvet i ena hörnet av skolgården? Varför var dörrarna från korridorerna till trapphusen stängda? Det fanns verkligen hur många platser som helst på den där skolan där eleverna satte sina egna regler utan att någon vuxen visste vad som pågick. De vuxna rörde sig i andra delar av skolan där vi aldrig var. Samtidigt, eleverna som hånade mig tilläts håna under pågående lektion, varje tisdag, under en hel termin. Det borde inte vara möjligt att som vuxen undvika att märka det. 

Genom att fundera över hur den fysiska skolmiljön ser ut och på så vis synliggöra de platser som blivit osynliga och obehagliga områden på skolan gör det svårare för mobbingen att frodas. För att ta ett konkret exempel; i en park som har belysning sker färre våldtäkter än i en som saknar ljus. Ändå är jag övertygad om att skolkulturen är den avgörande faktorn för hur eleverna mår på skolan. Eleverna måste känna sig sedda och veta att vi bryr oss om dem och om skolan lika mycket som de gör. Arbetet med att skapa trygghet är så mycket viktigare än vad vi ibland tror. Skolan ska vara en plats som man går till med glädje. 

Faktum är att den där höstterminen fortfarande finns med mig trettio år senare. På något sätt blev det där fejkade kärleksbrevet ett kvitto på att ingen kille någonsin skulle kunna gilla mig. Bakom varje snäll kommentar kunde det ju gömma sig något elakt som det gällde att vara på sin vakt inför. Och även om trakasserierna från syslöjdssalen ebbade ut så levde känslan av att vara ful och oattraktiv kvar väldigt länge. Än idag går jag omvägar i köpcentret där en av de mest tongivande hånarna jobbar. Jag tror inte ens hon minns vad som hände den där terminen och egentligen är det inte längre henne jag vill undvika, bara den där hopplösa känslan av att vara helt värdelös.
 

Lärarlegitimation ger yrkesstolthet

Redan i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken från 1912 målas läraryrket upp som ett andrahands val, något man blir när de mer vidlyftiga planerna går i stöpet. Unge Arvid Stjärnblom med sin bildning och goda betyg har alla möjligheter att få arbeta som lärare på läroverket men vad är väl det mot en tjänst som journalist och recensent på en av huvudstans större tidningar. I Söderbergs roman är det ingen tvekan om vilket yrke som är det åtråvärda. Lärare är något man blir när alla andra vägar stängts eller i väntan på något annat. 

Jag känner igen resonemanget själv från min egen tid som ung vuxen med drömmar om att få spela musik på heltid. De där ämnena jag pluggade för att kunna dryga ut kassan med både studielån och bidrag kunde i värsta fall kvitteras ut som en lärarexamen längre fram. Den där pedagogiska påbyggnadsutbildningen, för att verkligen bli lärare, var inget vare sig jag eller mina vänner tyckte oss behöva. Och inställningen är inte så konstig. Under vår skoltid hade det kryllat av olika mer eller mindre obehöriga lärare och lärarvikarier som tilläts undervisa och sätta betyg trots att många av dem saknade både ämneskunskaper och lämplighet. Vi hade alltifrån en mattevikarie som gav oss sminktips istället för mattetips till en biologilärare som förvisso var djupt ämneskompetent men som saknade både pedagogisk utbildning och förmåga att dela med sig av sin kunskap. Alla kunde alltid få arbete inom skolan. Skolan var arbetsplatsen för den som funderade över yrkesval eller för den som vars drömmar om något annat gått i kras. Lärarvikarie hade väl alla varit nån gång i livet? 

Idag rodnar jag lätt inför resonemanget. Jag är evigt glad för mitt yrkesval, som i och för sig inte var så mycket till aktivt val, men ett av de allra bästa jag gjort. Att jag faktiskt gått hela lärarutbildningen är jag också både tacksam och glad för. Utan den, med sina fel och brister, hade jag trots allt inte alls haft samma proffesionella inställning till yrket och dess utveckling. Lärare blev därigenom mitt yrke och inte mitt väntrum på något bättre. Men inställningen att alla med skolerfarenhet kan undervisa har envist levt kvar. Inte konstigt att läraryrkets status sjunkit som en sten i takt med sjunkande löner och minskade resurser. 

Just för att råda bot på inställningen ovan tycker jag att lärarlegitimationen är en bra reform. Jag är den förste som kan se reformens fel och brister men som princip är det bra. Att utbilda de viktigaste vi har i samhället, våra barn, är något som bör skötas av de som ser läraryrket som ett drömyrke, inte av några som egentligen vill vara någon annanstans. Legitimationsreformen kan en gång för alla radera ut läraryrkets roll som nödlösning när alla andra karriärsval gått om intet. Självklart ska läraryrket ha krav på kompetens och utbildning som alla andra högre utbildningar.

Att Timbro nu tagit fram en rapport som visar att obehöriga lärare i högre utsträckning sätter högre betyg på sina elever än behöriga är inte ett bevis på att behöriga lärare är sämre eller på sin höjd lika bra på att undervisa som sina obehöriga lärarkollegor. Snarare är väl det ett tecken på att obehöriga lärare kräver mindre än sina behöriga kollegor. Att Timbro nu är orolig för lärarbristen handlar naturligtvis om ekonomi inte om kompetens. För ur ett huvudmannaperspektiv ställer skälvklart legitimationsreformen krav på både ekonomiska resurser och kreativa lösningar. Men om det gör så att läraryrket blir ett förstahandsval och skapar yrkesstolthet istället för att ses som en nödlösning är det värt det flera gånger om! 

Ett första intryck…

Ett nytt läsår ligger framför oss med allt vad det innebär med nya elever, kunskaper och erfarenheter. Idag har jag träffat min nya etta som jag ska undervisa i svenska. Följande rader kan uppfattas som outhärdligt skryt, men det bjuder jag på, för idag har jag gjort det omöjliga och undervisat om läroplanen så den blev lustfylld, spännande och tydlig. 

Mitt mål med den första lektionen i ettan är att sätta ett tillåtande arbetsklimat och snabbt få en relation till eleverna. När de funderar över dagen ska de minnas sin svensklektion med glädje och nyfikenhet. Dessutom vill jag på ett tydligt sätt förklara innehållet i kursen och vad som förväntas av eleverna. Helt enkelt en lustfylld lektion om läroplanen. 

Min etta är teaterelever, så istället för att använda mig av en klassisk power point eller tavlan beslöt jag mig att använda rekvisita. Jag tog helt enkelt en tygkasse och fyllde den med en penna, en telefon, en mikrofon, ett nummer av tidningen VI, Strindbergs Inferno, von Bredows Hur kär får man bli, en samling med skräcknoveller och språkriktighetsboken riktig svenska från 1960. På datorn plockade jag fram kunskapskraven. Jag kände mig redo. 

Min nya klass och jag tittar på varandra. Ryktet har gått att jag heter Fröken Bagare på sociala medier. Att jag har både Twitter instagram och snap chat. Redan där är jag hemma. De fattar att jag vill spela på deras planhalva, hur jäkla konstig den än må vara. (Hur jag än försöker fatta det roliga med snap chatt begriper jag det inte) 

Jag berättar att jag för det mesta är glad älskar att elever ställer frågor och att vi gör fel tillsammans. De som gör många fel lär sig massor. Jag berättar att lärare är det bästa jobbet man kan ha och att jag är nyfiken på att lära känna dem och att jag har höga förväntningar på var och en.

Sen börjar vi prata om vad vi ska göra under året. Jag plockar upp mikrofonen. Den står för retorik och vi pratar om varför det är så viktigt att kunna göra sin röst hörd. Pennan får representera de texter vi ska skriva under året. Vi pratar om makten i det skrivna ordet och vikten att kunna anpassa sitt språk efter sin mottagare. Telefonen och boken riktig svenska kommer fram och vi pratar om att vi uttrycker oss olika till farmor jämfört med kompisarna. Att formellt språk funkar i vissa lägen men inte i andra. Tidningen VI kommer fram som en symbol för de olika texter vi ska läsa, sammanfatta och använda för att sedan skapa egna texter.

Sist tar jag upp von Bredow, Strindberg och skräcknovellerna och vi pratar om litteratur vi ska läsa och prata om. Framme på katedern stod nu en rebus som tillsammans bildade det centrala innehållet i ämnet svenska och samtidigt visade inom vilka områden eleverna kommer bli bedömda. 

Jag avslutade lektionen med att betona att jag kommer vara tydlig med när jag samlar in bedömningsunderlag och när vi övar. Och det som sker på övningslektionerns kan enbart användas till elevernas fördel. 

Lektionen avslutades och flera elever kom fram och tackade för en tydlig genomgång och för att de kände nyfikenhet och tillförsikt inför året som komma ska. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte lämnade klassrummet med stor tillfredställelse. 

Uppdrag utfört! 

Det är nu det avgörs vilka som blir morgondagens hjältar

När jag gick på gymnasiet såg jag likt de flesta gymnasister vid tidpunkten den då hyperaktuella filmen Schindlers list med skolan. Just då, i början av 90-talet, var nynazism högaktuellt och vi hade precis fått in det främlingsfientliga partiet Ny demokrati i riksdagen. Vi arbetade mycket med just andra världskriget och såg många filmer om både nazism och nynazism. Då på den tiden hade vi stora problem med unga arga män som lockades till nynazismen och dess våldskultur. I skolan var det självklart att vi skulle utbildas så att vi förstod att inte lockas av de främlingsfientligas budskap.

Schindlers list var en, som jag minns det, stark film om hjältemod. Om hur den lilla människan faktiskt kan göra något för att rädda sin medmänniska undan ondskan. Men mina tankar efter filmen handlade kanske inte främst om den vidriga ondska judarna utsattes för eller Schindlers hjältemod. Snarare kom mina tankar att handla om att det finns så få hjältar i historien som faktiskt gjorde något åt det elände som de såg framför ögonen. Ingen som levde i Tyskland under denna tid kan ha undgått att judar blev deporterade. Inte en enda människa som levde där då kan påstå att de undgått att se den hets som denna grupp utsattes för. Ändå var det förhållandevis få som faktiskt gjorde något för att förhindra det som skedde. Vad beror det på? Inte kan det vara så att nästan ett helt land tyckte att gasa 6 miljoner judar var en bra idé? Så kan det naturligtvis inte vara.

När vi såg filmen om Schindler var det självklart för oss att identifiera oss med hjälten. Självklart skulle vi, om vi levt i Tyskland vid tidpunkten, varit de som ställde sig på de svagas sida, i en tid av nöd och svårigheter. Självklart skulle vi inte klara av att se människor lida. Vi skulle riskera vår egen välfärd för att rädda livet på vår medmänniska. I våra diskussioner i skolan efteråt var varenda en av oss övertygade om att det var just så vi skulle agera. Ändå gnagde tanken i mig att det i Tyskland trots allt varit så väldigt få som agerat hjältar på det viset.

För några dagar sen satte Sverigedemokraterna upp en kampanj mot tiggeri i Stockholms tunnelbana. Retoriken är skrämmande lik den som nazisterna använde sig av 1933. I opinionsmätning efter opinionsmätning växer antalet sverigedemokratiska sympatisörer. Detta sker samma sommar som 50 miljoner människor är på flykt varav hälften är barn. Siffran har inte varit högre sen andra världskriget. Varje dag ser vi människor som lider stor fattigdom och misär på våra gator, i våra tidningar och våra nyheter. Inte kan vår medmänskliga reaktion på detta vara att stänga våra gränser och förbjuda fattigdom? Inte kan vi låta sverigedemokraterna, som hämtat sin ideologi och retorik hos samma ideologer som nazisterna gjorde en gång, sätta agendan för hur vi ska agera?

Schindler är en självklar hjälte och det är med honom och hans skara de flesta av oss identifierar. Men det är efter hur vi handlar just nu, idag, när världen står i brand, som historien kommer döma oss, det är nu vi väljer om vi faktiskt följer hans exempel. Om vi är hjältar eller inte. Så om du, precis som jag, tror att du skulle varit en av dem som skulle ställt sig på medmänsklighetens sida i nazismens Tyskland är det upp till bevis nu. Än deporteras inga människor i vårt land, än lever vi i välstånd och välfärd. Men runt om i världen utsätts människor, däribland mängder med barn, för obeskrivliga hemskheter som blir värre och värre varje dag och här hemma ökar sympatierna för de som vill hindra människor att fly just dessa hemskheter. Att hindra människor att skaffa mat och trygghet till sina barn kommer aldrig att bli heroiskt. Låt oss lära av historien och agera medmänskligt, istället för att som i Tyskland på 30-talet passivt titta på och odla vårt missnöje. Det är nu det avgörs vilka som blir morgondagens hjältar.

Om en vecka ska jag åter tillbaka till skolans värld och mina elever. Jag kommer fortsätta att sätta ljus på vår historia och utbilda våra unga så att de förstår att ta avstånd från alla former av främlingsfientlighet. Det är inte hjältemodigt, utan min plikt. Men jag hoppas att det är ett sätt att skapa handlingskraftiga medmänskliga hjältar i en tid när vi behöver det som mest.

När det är dags att säga tack!

För lite mer än 11 år sedan gick min man, jag och vår lille son runt i vår stadsdel i jakt på förskoleplats. Vi hade fått besked av kommunens samordnare att någon kommunal plats inte var att räkna med än på väldigt länge. Vi hade tyckt vi varit ute i god tid och följt alla regler och rekommendationer och var lite tagna av att vår lille pojk nog inte skulle få någon förskoleplats.  Därför, som en chansning, hade jag på vinst och förlust skrivit ut en lista på alla fristående förskolor i stadsdelen och nu den här kalla februaridagen gick vi runt för att besöka de olika alternativen. Vi visste då ingenting om vare sig föräldrakooperativ eller andra former av fristående förskolor och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var skeptisk. Men vi hade liksom inget annat val. Barnet måste ju ha en förskoleplats.

Vi gick från den ena förskolan till den andra och lämnade in vår intresseanmälan. Jag minns att vi kände oss lite obekväma i vårt letande. Så till slut kom vi till en gata där det på mitt papper fanns två förskolor men på andra sidan vägkorsningen, på andra sidan gränsen till stadsdelen låg det två till. Den ena var en montessoriförskola som bara tog emot äldre barn, men när vi ringde på dörren till den andra var det som om vi klev in i en ny värld. Det öppnade en förskollärare som utan att tveka pratade direkt till vår lille ettåring som stod där vid dörren och hon fångade på ett nästan magiskt sätt hans uppmärksamhet. När vi gick därifrån minns jag att vi sa till varandra; “Tänk om vi fick ha vårt barn där. Tänk om vi fick den möjligheten”.

Av tio förskolor som fick vår intresseanmälan svarade en och det var just Draget. Och vår lille pojk fick plats att börja. Idag den 18 juni 2015 har vi varit och sagt hej då. Tre barn har blivit stora och det är dags för oss som familj att lämna allt vad kooperativ innebär. Men det är också tid att säga tack för det finns så enormt mycket som detta kooperativ gett mina barn, min familj och mig.

I elva år har vi städat, tjänstgjort, gått på möten, handlat, ordnat utflykter, målat, skottat snö och klippt gräs. Många har undrat, nu under våren, om det inte kommer att bli skönt att få slippa allt det där och en del av mig tycker kanske det. Men det är inte lättnad jag känner ikväll när jag skriver detta, utan tacksamhet, en tacksamhet som är svår att klä i ord. Att vi som familj varit medlemmar på Draget är nog det som präglat mig mest i mitt vuxna liv. Det är på Draget mina barn fick sin grundtrygghet utanför hemmet. De har blivit sedda som de individer de är och blivit tagna på allvar. Ofta har jag, när jag lämnat mina barn tänkt att alla, precis alla barn, borde få gå på en förskola som Draget. Där det finns lugn och omtanke, bus och lek, och professionella förskollärare och barnskötare som möter barnen utifrån deras behov med glädje och entusiasm.

Men det var också på Draget jag lärde mig vara en klok förälder, av de andra föräldrarna som hade lite äldre barn och av den personal som alltid funnits där. Vi har fått vänner för livet. På Draget fick jag också för första gången insikten av vikten av att en personalstyrka strävar åt samma håll i sitt utvecklingsarbete. Jag var personalansvarig i tre och ett halvt år och de samtalen som vi hade i personalgruppen och de erfarenheter jag fick där är fortfarande en utgångspunkt i mycket jag gör i min professionella vardag idag. Och den resa som Draget gjort som förskola på dessa elva år är jag väldigt stolt över. Jag är fantastiskt stolt över Dragets personal och skulle nominera dem till alla lärarpriser i världen om jag kunde för de har lärt mig så mycket. Och jag är så tacksam för allt.

Men nu är det slut. Det är dags att gå vidare. Draget kommer alltid att finnas kvar i våra hjärtan och det känns lite sorgligt att allt är slut. Samtidigt är det ju så bitterljuvt som livet är. Så det är dags att säga tack, tack till alla barn, alla föräldrar och alla fröknar ingen nämnd och ingen glömd. Vi kommer att hälsa på redan till hösten!

Våra barn är det viktigaste vi har

Jag hade inte tänkt att kommentera läraren Fredriks utspel på Facebook, där han informerade att det från och med nu kommer gälla hårdare regler på hans lektioner, och att den bristande ordningen minsann är elevernas och deras föräldrars fel. Inte heller hade jag tänkt kommentera de reaktioner som följde. Hur Fredrik hyllandes av andra lärare, eller hur Joakim Lamote gjorde en bister och satirisk film där slutsatsen blir att alla lärare är inkompetenta. Jag hade tänkt låta saken bero eftersom hela frågan så uppenbart är ett symptom på något annat. Ingenting blir bättre av att vi gräver ner oss i skyttegravar och skyller på varann. Om det måste vara någons fel kan det vara mitt det har jag redan sagt här.

Men i ljuset av gårdagens partiledarkäbbel läser jag Alex Schulmans krönika om just läraren Fredrik i Aftonbladet. Han ger åter, på finsate krönikeplats, en svartvit och förenklad bild av skoldiskussionen och konstaterar att det är lärarens plikt att se till att regler följs och att barnen gör det de ska. Plötligt blir jag så ofantligt trött att jag inte kan hålla mig längre.

I två avsnitt av Jacob Möllstam och min podcast Skolsverige har vi diskuterat Den självklara skolan. När FN nyligen gjorde en världsomspännande undersökning om vad världens människor satte vara det viktigaste för dem blev resultatet bra utbildning. I samma värld går 58 miljoner barn inte i skolan. Några av de barnen finns i Sverige. Samtidigt visar OECDs rapport att svenska elever tycker skolan inte angår dem. De menar att skolan de går i inte leder dem nånstans mer än ut i säker arbetslöshet. Och blir du ändå arbetslös, vad spelar det då för roll om du pluggar?

I vår svenska moderna skolhistoria har skolan varit en språngbräda till något bättre, möjligheter som tidigare generationer inte fått. Visionen att skapa en skola för alla, för att skapa ett jämlikare och på så vis ett mer demokratiskt samhälle var tydlig. Idéen att med hjälp av bildning skulle fler kunna ges utrymme i det demokratiska offentliga samtalet var tongivande. Om även arbetarens barn läst Strindberg gav det dem en annan möjlighet att föra sig i maktens korridorer.

Vad har vi för mål med vår svenska skola idag? Vi vet att länder med hög utbildningsnivå är de länder som går bäst ekonomiskt, har lägst sjuktal och längst livslängd. Eleverna vet på ett teoretiskt plan att de måste klara skolan, men i den offentliga diskussionen pratas det mer om hur dåligt de mår och hur lata de är. Dessutom ökar utanförskap och ungdomsarbetslöshet för varje dag som går. Var ska de finna framtidstron?

Alex Schulman menar att det är lärarens jobb att sätta reglerna i sitt klassrum och på ett enkelt plan har han såklart rätt. Men för en elev som ser skolan som en förvaringsplats på väg mot ingenting istället för en möjlighet, spelar inte hårda regler någon som helst roll. Eleven kommer inte lära sig mer i alla fall.

Ibland brukar jag säga att ordning och reda får du på två sätt; antingen slår du dina elever eller så angår du dem. Det är naturligtvis att dra det några steg för långt. Men ett samhälle som saknar förtroende för sin skola är ett svagt och instabilt samhälle. Ett samhälle där politiker käbblar om vem som kan dra bäst nytta av OECD för egen del istället för att sätta upp nya visioner och mål för skolorganisationen är farligt ute. Ett samhälle där föräldrar och lärare skyller på varann istället för att hjälpa våra barn att bygga framtiden och visa dem att de är det viktigaste vi har här och nu, skapar inte framtidstro.

Så nej läraren Fredrik är vare sig hjälte eller dum, han är ett symtom på ett problem som vi måste arbeta tillsammans för att lösa.

Ett samhälle är inte starkare än dess skola

Jag övertygad om att ett samhälle inte är starkare än dess skola. Skolan är nyckeln till det civiliserade samhället. Utan en stark och trygg skolorganisation, får vi inga demokratiska, trygga, kunniga, medborgare, som vilar på en gemensam värdegrund. Jag tror på skolan som en demokratisk kraft och som en arena för att skapa framtidstro. Skolan är vår möjlighet att skapa integration och likvärdighet. Skolan ska ge våra elever tro på framtiden och kunskap och kraft att vilja göra något med sina fantastiska liv.

För en tid sen gav vi i svensklaget, på min skola, våra elever en uppgift. Vi hade med alla åk 2-elever varit och sett Ungdomen är deras sjukdom på Backa Teater och vi bad nu eleverna utifrån pjäsen skriva debattartiklar om hur det är att vara ung i Sverige idag. Är ungdomar bara lata, gnällande, slackers eller vilka är utmaningarna som 90-talisterna själva ser? Efter att ha läst närmare 60 uppsatser börjar missmodet växa inom mig. Det är ingen rolig verklighet de målar upp, och det värsta av allt är att deras texter inte på något sätt går att vifta bort. Jag vet ju att det är sant. Svenska ungdomar saknar framtidshopp och det är förtvivlat sorgligt.

Samtidigt härjar PISA-paniken i vårt land. Överallt, hela tiden pratas det om skolan och dess misslyckanden. I söndagens Agenda tjafsade Gustav Fridolin (MP) och Camilla Valterson Grönwall (M) om hur de rent tekniskt ska kunna satsa mer på skolor som är mer utsatta än andra. I alla medier diskuteras under måndagen OECDs senaste rapport. Skolfolk, diskuterar dessutom vilken ton som används när vi pratar om skolan på sociala medier. Men i andra filterbubblor, långt borta från mitt vanliga flöde diskuteras hur korkade lärare kan vara. Hur de saknar hjärnor och ingenting vet om hur undervisning går till. I andra flöden är det föräldrarna till våra slackers till elever som hånas och förlöjligas. Det finns bubblor, ofta knutna till IT-bolag, som tycker att vi inte längre behöver skola eftersom alla numera kan lära sig vad de vill med hjälp av den nya tekniken. Och i valfrihetens namn är det inte bättre att alla får lära sig vad de vill istället för att följa skolans tråkiga läroplan. Ytterligare andra menar att vi ska stänga ute de människor de anser orsakar skolproblemen utanför vårt lands gränser.

En genomlysning av hela skoldebatten på sociala medier ger mig samma bild av ett kategoriserat polariserat tonläge likt det som präglar samhällsdebatten i stort. Allt är alla andras fel och ansvar tänker man bara ta om man också får bestämma. Men eftersom man inte får bestämma själv så tänker man tjura och inte ta något ansvar alls. För då kan man åtminstone inte skyllas för felen.

Grejen är bara den att skolan är hela samhällets ansvar. Det är mitt och ditt och vårt ansvar, varje dag, hela tiden. Vill vi ha ett helt samhälle måste vi älska vår skola. Vill vi skapa framtidstro och meningsfullhet för våra barn måste skolan fungera. Det är så enkelt och så svårt. Utan en fungerande likvärdig skola, inget civiliserat utvecklat samhälle. Det är därför det behövs en gemensam riktning och en stark vision om att skolan ska visa vägen. En idé om att skolan gör skillnaden. En övertygelse att varje elev i skolan är viktig för vårt samhälle och därför ska lyckas.

Denna riktning är för politikerna att skapa. För skolan är en politiskt styrd organisation. Men det är skolorganisationens hårda jobb och ansvar att arbeta i den riktningen som politikerna har lagt för skolan. När OECD pratar om att Sverige behöver reformera om sitt skolsystem är det den gemensamma riktningen de pratar om. Visionen om vad vi ska med skolan till. Skolan i sig fyller ingen funktion om vi inte tror på den och fyller den med innehåll. Ett innehåll som tar oss mot målet. Det saknar Sverige i dag och därför arbetar skolorganisationen åt alla möjliga håll, vilket drar isär och delar vårt samhälle i småbitar.

Min övertygelse är att ett samhälle som tror på sina medborgare och på sin skola är ett tillåtande tryggt samhälle. Ett samhälle där vi har behov av att diskutera högt och lågt utan att känna oss hotade för att du inte tycker som jag. Och i en tid där förändringens vindar blåser konstant behövs denna tro mer än någonsin. Då behövs det politiska visioner om något mer än allas rätt att välja skola. Då behövs det politiker som vi kan tro på. Då behöver vi älska skolan.