Lärarlegitimation ger yrkesstolthet

Redan i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken från 1912 målas läraryrket upp som ett andrahands val, något man blir när de mer vidlyftiga planerna går i stöpet. Unge Arvid Stjärnblom med sin bildning och goda betyg har alla möjligheter att få arbeta som lärare på läroverket men vad är väl det mot en tjänst som journalist och recensent på en av huvudstans större tidningar. I Söderbergs roman är det ingen tvekan om vilket yrke som är det åtråvärda. Lärare är något man blir när alla andra vägar stängts eller i väntan på något annat. 

Jag känner igen resonemanget själv från min egen tid som ung vuxen med drömmar om att få spela musik på heltid. De där ämnena jag pluggade för att kunna dryga ut kassan med både studielån och bidrag kunde i värsta fall kvitteras ut som en lärarexamen längre fram. Den där pedagogiska påbyggnadsutbildningen, för att verkligen bli lärare, var inget vare sig jag eller mina vänner tyckte oss behöva. Och inställningen är inte så konstig. Under vår skoltid hade det kryllat av olika mer eller mindre obehöriga lärare och lärarvikarier som tilläts undervisa och sätta betyg trots att många av dem saknade både ämneskunskaper och lämplighet. Vi hade alltifrån en mattevikarie som gav oss sminktips istället för mattetips till en biologilärare som förvisso var djupt ämneskompetent men som saknade både pedagogisk utbildning och förmåga att dela med sig av sin kunskap. Alla kunde alltid få arbete inom skolan. Skolan var arbetsplatsen för den som funderade över yrkesval eller för den som vars drömmar om något annat gått i kras. Lärarvikarie hade väl alla varit nån gång i livet? 

Idag rodnar jag lätt inför resonemanget. Jag är evigt glad för mitt yrkesval, som i och för sig inte var så mycket till aktivt val, men ett av de allra bästa jag gjort. Att jag faktiskt gått hela lärarutbildningen är jag också både tacksam och glad för. Utan den, med sina fel och brister, hade jag trots allt inte alls haft samma proffesionella inställning till yrket och dess utveckling. Lärare blev därigenom mitt yrke och inte mitt väntrum på något bättre. Men inställningen att alla med skolerfarenhet kan undervisa har envist levt kvar. Inte konstigt att läraryrkets status sjunkit som en sten i takt med sjunkande löner och minskade resurser. 

Just för att råda bot på inställningen ovan tycker jag att lärarlegitimationen är en bra reform. Jag är den förste som kan se reformens fel och brister men som princip är det bra. Att utbilda de viktigaste vi har i samhället, våra barn, är något som bör skötas av de som ser läraryrket som ett drömyrke, inte av några som egentligen vill vara någon annanstans. Legitimationsreformen kan en gång för alla radera ut läraryrkets roll som nödlösning när alla andra karriärsval gått om intet. Självklart ska läraryrket ha krav på kompetens och utbildning som alla andra högre utbildningar.

Att Timbro nu tagit fram en rapport som visar att obehöriga lärare i högre utsträckning sätter högre betyg på sina elever än behöriga är inte ett bevis på att behöriga lärare är sämre eller på sin höjd lika bra på att undervisa som sina obehöriga lärarkollegor. Snarare är väl det ett tecken på att obehöriga lärare kräver mindre än sina behöriga kollegor. Att Timbro nu är orolig för lärarbristen handlar naturligtvis om ekonomi inte om kompetens. För ur ett huvudmannaperspektiv ställer skälvklart legitimationsreformen krav på både ekonomiska resurser och kreativa lösningar. Men om det gör så att läraryrket blir ett förstahandsval och skapar yrkesstolthet istället för att ses som en nödlösning är det värt det flera gånger om!